Jag minns det som igår. Minns hur jag med ingen impulskontroll bara sa det.
Vi låg i en säng på golvet och såg på film. Hade varit tysta och helt inne i filmen. Kanske hade våra ögon om man hade tittat på dem inte gett någon ting tillbaka.
Sen pratar vi, om ingenting. Kanske säger du "är inte det han jag såg i den andra filmen?" Jag svarar "jo just det i den där med stranden, jag älskar dig".
Det blir tyst. Stämningen blir påtagligt stel. Så stel att det känns som att stämningen är en bänkskiva som jag kan hiva mig upp på. Boxa mig förbi alla känslor som gör rummet pyttelitet och sen vara ute i friheten. "Vad sa jag?". Det bara kom. Mitt i en mening kom det, dagen före vår 6-månadersdag.
Nu är det tyst i rummet och har säkert gått flera minuter (läs sekunder). Sen öppnar du munnen. "tack min älskade flicka".
O.herre.gud. Jag har gjort bort mig. Varför sa jag det? Varför har jag aldrig någon impulskontroll? Känner hur jag styvnar till i famnen. Ögonen blir fasta på en punkt. Jag får inte visa att jag bryr mig. Sen vänder du dig om, lägger dina händer om mina kinder och säger "jag älskar dig med min flicka".
Igen, o.herre.gud. Nu lättar stämningen upp sig och jag schvungas iväg upp mot himmelen och hamnar på ett rosa moln. Där sitter jag kvar än idag. Två år idag med Anders. Två år av pirrande kroppsdelar, åtrå, kärlek, känsla, trygghet, inspiration. Två år och jag har inte ens börjat att komma ner på jorden igen. Älskar dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar