Jag är Frida. Jag bär mitt hjärta på utsidan av kroppen så ganska ofta stöter någon till det, kanske jag själv eller någon i min närhet. Då gör det ont. Hjärtat är ömtåligt, speciellt om det inte finns något vidare skydd utanpå.
Jag kommer alltid vara Frida. Alltid känna.
Ibland mår jag jättedåligt, oftast mår jag jättebra. Jag har alltid haft en varm kärlek för ord. Det skriva ordet är så mycket enklare att förmedla än det talade. Att skriva "jag är ledsen" är bara att föra fingrarna över tangentbordet men att säga det är att komma åt hjärtat på utsidan och det vill jag helst undvika.
Mina ord är utlämnande. Ibland läser jag det jag skrivit efter tio minuter och då känner jag inte ens igen känslan för då har jag baddat och plåstrat om hjärtat så det inte gör ont längre.
Den här bloggen är mitt utrymme. Min ventil. Den är bara min.
Jag kommer alltid känna mer än mindre.
Om två dagar var det fyra år sedan min pappa dog från mig och då kommer hjärtat vara alldeles blottat och minsta lilla kommer göra jätteont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar