När saker förändras och man är oförmögen att ändra tillbaks

Det är inte bara saknaden och sorgen som tar plats när en förälder går bort, vandrar vidare upp mot molnens kanter. Det är den otroliga separationsångesten man ofrivilligt har besegrats av, som satt sig som en del av personligheten. Den tar. Den tär. Ibland känns det som att när pappa dog försvann en del av mamma med. Så jag klamrar mig fast vid det jag har. Vänner, Anders. Är så himla, himla rädd att bli lämnad, det är inte sunt, inte kul heller. Vill vara som jag var. Idag sitter jag i mammas hus alldeles själv. För första gången på kanske ett år är jag ensam, ingen kommer hem om en stund, mamma är hos en kompis och Anders på väg till Norge. Helt spattig är jag. Går omkring och undrar om jag kan finna på nåt att göra. Inte vara hemma. Fast jag borde. Möta mina demoner eller vad det nu heter. En tjock hinna av ångest sitter i halsen. Jag som brukade tycka om mitt eget sällskap. Vara trygg i mig själv. Det här året är jobbigare än förra. Mycket annat. Istället för en pappa som är sjuk och det baaara pratas om det är det en faster som en sjuk och det pratas baaara om det istället. Sjukdom. Tårar. Otrygghet. Rädsla. Igår grät jag i bilen när vi skulle övningsköra. För att jag känner mig så himla ensam ibland även fast jag har folk omkring mig. Även om jag har Anders, för jag är rädd att han också ska försvinna.