Jag är så satans himla trött idag. Det är svinkallt och storm där ute. Drömmer om pappa hela tiden och vaknade av att det spruta tårar i morse. Jag tänker att det är så himla viktigt för mig att Anders hinner träffa Faster G innan hon blir helt väck. Det betyder enormt för mig. Hon är min närmsta släkting. Eller hon var kanske. Jag har ju ingen jättesläkt, mamma liksom. Dom där uppe såklart, fina kusiner i en liten stad, men det är ju inga man åker över till, eller som äter bullar med en på födelsedagen. Jag har undrat ibland varför vännerna mina är så viktiga och det kanske faktiskt har att göra med att jag inte har så många andra i familjen. Jag bara tänker jag.

Lyssnar på Winnerbäck. Jag är hos dig igen. Minnen dyker upp framför ögonen på mig. Hur jag går från mamma och pappa på väg hem till mig och Emelie. Hur solen är på väg ner och det är i början på maj. Hur jag någonstans där inne förstår att det är nära nu. Hur jag tänker att världen kommer vara lika vacker när han är borta. Hur röken blir så stor när man blåser ut den en sval försommarkväll. Hur solens strålar strilar mellan grässtråna som växer vid kanten. Hur jag möter någon med en hund och vi nickar sådär som man gör efter klockan nio på kvällen. Hur jag försvann i minnen som fanns då på kvällar på balkonger och elgrillar. Hur mamma kämpar och står i och på att hon blir ensam snart. Tja, jag tänker jag. Mycket och ofta.

Färglös som en tår.