Ibland händer det att det rycker i livmodern när man håller i små barn. När Charlie sträcker upp armarna exempelvis, eller när man håller i en sån liten som Douglas. Man känner att man har ett liv i sina händer liksom. Ja ni vet. Men igår fick jag för första gången i livet känslan av att jag vill bli mamma. Inte nu, men att jag vill det i framtiden. Jag gick och bar omkring på den här lilla killen, Nicos och Manekas son Frank. Vi satt i gungan och han somnade. Vi myste hur länge som helst och när jag la ner honom i sängen började han gråta och sträckte upp sina armar efter mig. Vi bondade verkligen och jag blev kär. Så nu är jag kär i tre. Anders, Frank och min Mac. Han är så söt att jag går av på mitten.

Festen den fortsatte sent på natten. Jag blev rätt dragen. Eh rejält. Baksmällan idag har varit ganska okontrollerad. Så jag gjorde det man måste när man är bakis. Jag handlade nåt dyrt, köpte souvlaki på grillen i Skarpnäck och ska äta chirre och dirre.