Lördag kväll

När jag blir adrenalinstinn börjar jag skaka. Okontrollerade skakningar i knän och händer. Ofta börjar jag gråta också. Kan få adrenalin lite närsom, men när det verkligen smäller till händer det att det svartnar för ögonen också. Precis som innan man ska svimma. Allt detta hände igår när jag och Anders bevittnade ett hemskt slagsmål/misshandel i vårt eget hus. Det dunkar och bonkar från lägenheten över oss. Fylla och fest som vanligt. Sen hör vi hur någon dunsar ner för trappan och faller mot vår dörr. Hör någon gråta. Öppnar, där ligger en blodig kille, sönderslagen i ansiktet. Direkt börjar mitt hjärta pumpa. Knäna skaka. Ögonen vattnas. Vi pratar, frågar om vi kan köra honom hem, ringa polisen, hjälpa honom. Nej. Han gråter. Sen ska han upp tillbaka till lägenheten. Vi säger nej. Han säger jo. Inte så mycket att göra. Han börjar banka på dörren, ingen öppnar. Bankar, bankar. Tillslut öppnar någon och det blir tyst. Sen hör vi hur det börjar skrikas igen. Vi går upp och ser den misshandlade killen sitta över en annan kille och bara matar slag på slag på slag. Båda springer fram såklart och rycker bort honom. Vi skriker, SLUTA, MAN SLÅR INTE NÅGON SOM LIGGER. Anders skriker på mig, ring polisen medan han motar bort mig, jag får inte vara med och rycka bort honom, Anders vill skydda mig. Bort säger han med stora bokstäver. Jag ringer polisen och säger att dom måste komma fort för det är några som slåss. Anders får bort han som slår och jag tar med han som blir slagen ner till oss, ger honom en blöt trasa att torka blodet. Polisen kommer. Vittnesmål. Gripa. Pju. Var rädd när vi skulle sova. Klarar inte av slagsmål. Kan inte se någon bli slagen. Då blir jag ledsen.