Sara!

Min kusin ringde idag och sa att hon brydde sig om mig. Att hon ville finnas där och prata med mig om min sorg. Jag blev hjärtligt rörd. Och varm. Inser sakta men säkert att den här tiden, just nu kan vara en av de mest smärtsamma i mitt sorgarbete hittills. Min separationsångest har nått nya höjder och jag har svårt att fungera i situationer där jag känner mig lämnad. Wounded meet. Trodde inte jag skulle bli en tjej med daddy issues. Trodde inte hans död skulle påverka min personlighet mer än att jag självklart skulle vara ledsen och tom. Men det har den. Nu har jag tagit steget till att gå till någon kunnig som kanske kan ge mig verktyg och redskap som gör att jag kan handskas med den. Separationsångesten alltså. För den är inte nådig. Nu när Anders åker till Frankrike känns det ungefär som det tar slut. Jag vet ju inte om han kommer tillbaka eller inte. Till mig alltså. Jag vill bara få känna mig lugn. Snart Norge igen. Min fristad där inget gör lika ont eller är lika verkligt som verkligheten.