Adele

Ibland när man hör en låt, ni vet. Man bara faller genom jorden, långt ner i underjorden. Spelar ingen roll var man är i livet, man blir berörd, kanske glad eller ledsen. Oftast ledsen. Jag blir ledsen ofta. Speciellt till musik. Nu är Anders borta och jag har svårigheter att hantera min separationsångest. Jag har sagt åt mig själv att INTE lyssna på sorglig musik för jag vet att jag kanske faller dit ner i underjorden oförmögen att resa mig upp, hur jag blir ett töcken av mig själv. Hur jag aldrig bottnar där nere, jag rör mig i kvicksand, paniken visar sig och jag kämpar men jag kommer ingenvart. Tillslut är jag slut och ger upp, drunknar i sanden som täcker min kropp och jag blir stillaliggande. Kanske en minut, kanske en timma ibland en hel dag. Av musiken som får mig att tänka. Såklart oftast på pappa och saknaden och aldrigheten. Jag har sagt åt mig själv och inte gjort det men idag dök den här låten upp och jag blev sittandes. Texten borrade in sina klor i mitt skinn och snabbt ersattes min förra mest sorgliga låt till denna. Googlade upp texten på en gång och nu har jag lyssnat o lyssnat o lyssnat.

"Sometimes it lasts in love, but sometimes it hurts instead"



Hon är vacker och hennes röst är sorglig för hela tiden låter hon som att hon snart ska börja gråta.