Det är som tidigare nämnt lördag. Den ska spenderas på Annas balle med människor man tycker om. Drickas vin ur en Vernissageväska, hö hö, snackas skit och förmodligen röka en massa cigg. Men så sitter jag här med pinande huvudvärk (tack människans skapare för mensvecka) och ingen lust alls att röra mig utanför dörren. Har pillrat i mig två alve för någon timma sen men märker ännu ingen skillnad. Jag som plockat fram fina skorna, hängt upp lilla klänningen. Jag kanske bara borde ta en powernap. Jag gört, ja vilar en timma. Hepp. Pepp.

Det är lördag

man kan minnas tillbaka också

Ett litet ljus står på bordet ensamt och kämpar för den sista lågan, hallondoft sprider sig i rummet. Utanför är det mörkt nu. TV'n står på i bakgrunden och Håkans Trubbel spelas på repeat ur högtalarna. Kalla fingrar som luktar av mentholcigaretter. Här sitter jag och tittar på mitt liv. Hur det blev. Hur livet tillslut blev. Än är det inte över. När jag blundar sparkar jag löv med barndomsvän på baksidan. Man får inte sparka på löven säger en annan. Igelkottarna bor där över vintern. Jag blev ledsen minns jag. Tyckte synd om dem som inte fick sova i en säng. Barndomsvännen grävde ner mig i en hög med löv. Hösten luktade som den alltid gjorde. Gör. Höstlukt. Blöta fina, vackra löv i alla färger svåra att definera. Jag springer med någon bakom mig, andetagen tunga, snabba. Måste hinna innan han tar mig. Måste hinna. Måste sparka burken. Kom igen Frida skriker en annan barndomsvän. Och jag hinner. Dunk för mig ett två tre skriker jag ut i lyckans sång. Han som var han blir sur. Vill inte leka mer. Hemma sitter nog pappan i kökssoffan och löser korsord medan mamman lagar mat. Hans favoritmat. Stuvade makaroner med köttbullar. Det osar från spisen och hennes fina förkläde lyser igenom fönstret. Familjen samlas för att äta. En dotter med röda kinder och löv kvar i håret. En mamma med sin varsamma hand. Och pappan som älskar sina tjejer.
Lucka lucka k lucka a lucka. Korsordspappa. Så sa han alltid och det glömmer jag inte. Lucka a lucka b lucka lucka. Mamma sa direkt oftast ordet. Hon kunde. Hon han. Hon kan.

Idag fick jag via en kompis höra att hennes vän tyckte jag var Sophie Dahl-snygg. (eh hoppas hon mena fejan) Hur glad blir man? Jag har fått sån sjuk komplimanghärja sen jag kom hem. Kanske är alla glada och se mig bara, men jag har aldrig varit med om nåt liknande innan. På riktigt. Jag vill inte skryta (så svensk är jag fortfarande även om jag är norsk) men det har faktiskt strömmat. Jag blir så himla glad. Mest smalkomplimanger, dem bästa. Alltså har springning lönat sig. Mycket dessutom. Och by the way, varför skulle man egentligen inte skryta när nåt sånt här stort sker. För mig är det stort. Jag brukar inte få så mycket sånt annars. Hoppas dom kryper innanför skinnet och säger åt monstret att börja se i ett annat ljus än kritikljuset. Heja mig själv. Heja allt som har med heja-sig-själv att göra.
Heja alla andra också.

hjärta

när mörkret ligger och lurar och regnet börjat smattra mot fönsterblecken och man är i ett litet, litet hus på landet som är så lyhört att varje droppe ekar

frukost med rykande färskt bröd och långa blickar som säger, hej älskade, det är du och jag

de där alldeles perfekta skorna som sluter sig likt en boa runt fotlederna. i doftande skinn

vrålskratta tillsammans med någon man gillar så himlarns mycket, så mycket att man får ont i magen och säger, vänta, vänta jag kan inte andas

när ens pojkvän, som man är megakär i pratar i telefon men håller handen på ens lår och pillar på en bara under tiden

nya platser som får det att kittla i magen, som ålesund gör för mig

en mjuk hand som killar en på ryggen jättelänge, så länge att man kan sluta sitta blixtstilla och inte våga röra sig i rädsla för att det ska ta slut

nytvättade sängkläder och man kanske är så trött så man knappt hinner lukta på dom innan man somnar gott

minnen

kinder som avslöjar solens strålar med små, små, söta fräknar

Han är så fin och han är min

Jag orkar inte vara såhär kär. Jag blir galen. Han har varit borta ett dygn och jag känner mig helt halv och tom utan hans kramar och gull. För han är så gullig och fin mot mig. Som ingen annan. Jag önskar bara att han tog hand om sin bakfulla flickvän nu. Saknar min Anders mycket, mycket. Jag vill inte sova alldeles själv utan någon Anders som alltid kramar så fint på mig.

ibland måste man få gräva lite djupare

Så som allt var innan det blev som det är nu. Innan de sköra trådarna hade brustit en och en och lämnat oss handfallna till verkligheten och dess kraft. Dess kraft som bokstavligt talat slängt oss ut för att falla fritt nerför ett stup utan botten. När allt är mörkt även inuti oss för ett tag. Fördämningen brast och vi blev fråntagna det vackra livet som var då. Livet hos en familj som inte gjorde annat än att älska varandra villkorslöst och innerligt. Livet då köksbordet var dukat med tre tallrikar. De liv då sträva stubbkinder rivdes i en kram från en pappa. Livet som det var innan det blev som det är nu. Innan vi blev två. Rädslor för framtid och dåtid. För ensam. För ensam är stark kan inte fungera alltid. För ensam är rädd och bunden hårt av sorg. Rädslor för livet som det blir när två bara blir en kvar. Rädslor för tårar på en kind som svider.

Lyckans liv, de liv när två blir en tillsammans. Längtan till framtiden och vad den erbjuder. Stora händer som stryker på ens rygg. Leenden som gör att världen stannar och alla rädslor är bortblåsta med orkankraft. Tunnelseendet som zoomar in mjuka läppar och sträva stubbkinder från en kärlekskille istället för en pappa. Mjuka morgonsteg på väg till kylskåpet och smygtittning med ena ögat när det vankas frukost på sängen. Älska. Älskas. Älska i en sommarsäng med öppet fönster.

Nej hörrni, livet är precis som det är nu. Sakna, älska.

Nu drar jag ut igen och dricker vin. Det öser ner regn men inget stoppar oss nu med Ledin spelas i mitt huvud. Dag tre, de ni. Nu är jag on fire igen. Martina är barnledig och hej vad det går.

Man skulle kunna sammanfatta kvällen igår. Råttpittar och colasug idag. Jag är inte 20 längre, ska ut ikväll igen och nu känner jag att jag bara vill ligga och äta ostbågar under en filt.

Modeblogg. Hej hej, nu åker jag till söder för vin, vänner och vingel. Puss!

Har ni förresten tänkt på att mitt ena öga är mindre än det andra? Inte, nehe. Kolla det får ni se.

Kärlek till en liten, liten man.
Charlie är så fin och charmig att man smälter som choklad i solen.

Var på nytorpsbadet med små söta pluttar och Martina och Peter. Solen stekte så inisatans skönt. Jag har varit lite ängslig de sista dagarna, lite panik över bikinisäsongen och strandhänget som sker då solen är så varm och härlig. Har haft tankar på baddräkt och shorts men fick bassning av fru och Anna. Martina och Peter sa att jag hade gått ner, på benen syntes det sa dom. Jag hörde det och undrar varför man inte kan ta åt sig av nåt sånt?! Om någon skulle säga, hmm har du lagt på dig lite skulle man ju se det direkt. Det är väl nåt tjejigt. Jag tänkte i alla fall att kanske har jag det, mina shorts är ju stora nu, det var dom inte när jag köpte och sånt, så på vägen hem tog jag en omväg in på vårdcentralen och vågen, jag smet dit och vägde mig och vågen visade 4 kg kilo ner. Det är väl toppen tänkte jag och cyklade vidare. Så kom jag hem och skulle kolla, och inte ser jag nåt. Är man blind inför sig själv? Jag fattar inte. Blir så less på sånt här energitjuvande skit. Anders sa att om jag är så missnöjd, gör nåt åt det då! Han har ju helt rätt. Fast jag vet att jag inte skulle bli nöjd ens om jag gick ner 10 till. Det blir inget mer unna sig nu. Jag pallar inte alltid oja mig och tänka hur det sitter och ser ut. Nu: springa.

naken

Det är någonting med att komma någonstans. Komma hem, komma bort. Komma bort för ett tag eller för länge. Den enträgna lilla gnagaren som börjar så fort det blir en förändring. Så fort fortet lämnas för någon annan stans. Till ett nytt fort, till ett gammalt fort. Så fort vyn förändras till något ögat inte är van vid även om det är det ställe ögat vilat på längst. Nya stenar, nya grenar, gamla hus och allt precis som det är, var, ska vara. Så fort kroppen läggs i en annan säng som inte är inlegad och varm. Så fort det försvinner folk, eller kommer nytt. Så fort man ska sova själv efter att ha haft en famn att luta sig mot. Så fort det förändras. Klump. Verklighet. Verklighet. Verkligheten. Själen blir genomskinlig igen för alla där som känner och vet. Så fort, man blir naken och blottad. Klumpar och kanske en del tårar ibland också.

Strax utanför Lillehammer stannade vi bilen på en parkering i mörkret. Mörkret som jag inte sett på flera månader. Vi bäddade och fällde ner baksätena, så sov vi i bilen. Utanför hördes motorljud från andra folk på väg mot någon eller något. Vaggande. Nu är jag hos mamman min, kastade av mig kläderna och drog på mig joggingskorna så fort jag kom hem för att ge mig ut i värmen och spången. Jag hade luft under fötterna idag och det gick som på räls. Svetten lackade i pannan och helvete så fantastiskt varmt det var. Heja!
Nu ska jag till min fru och catcha up.

Idag lämnar vi Ålesund för en månad hemma bland folk man tycker så förbaskat mycket om. Solen skiner där borta hör jag, det är varmt och luften står alldeles stilla. En hel månad ska vi gå på välkända gator och dricka vin ur glas vi redan smakat på. Lyssna på tunnelbanetantens monotona röst. Köpa saker som är för dyra eller som inte finns här. Typ halloumi. Vi ska gå på bröllop. Det jag vill komma fram till är att jag längtar hem mycket men. Men. Jag känner att jag har lite separatiponsångest från Ålesund. Jag har just blivit hemma här, skaffat vänner som jag tycker mycket om, hittat genvägar mellan hus. Igår var jag i världens finaste mansion som luktade sådär som gamla trähus gör. De var varmt så vi satt ute och åt det första jordgubbarna från Valldal och drack vitt vin ur champagneglas. Sen var vi på Lilla en sväng. Sen var det ju båtfestival också så vi gick och mötte min pojke och drack öl på en båt som var vinglig i höga klackar. Sen åt jag en fet burgare från Jafs som var så sjukt god. Ja ni förstår. Jag är inte klar här, jag har ju hela hösten och halva vintern men det är just nu. När vi kommer tillbaka ska vi på Jugendfest. Puss.

Nu ska jag på jobb.

Har alltid velat skriva surf's up. Och nu får jag det. Hepp.

Photoshop för friläggning och Lightroom för fixning.

På lördag åker vi hem på kvällen, vi ska köra (anders) till vi (anders) blir trötta så ska vi bulla upp med täcken och mys och sova i bilen. Hur bra? Jag längtar. Sen kommer vi hem en hel månad. Satan vad jag ska uppskatta värmen, i morse var det 9 grader här. Det är helt sjukt. Man bara väntar på sommaren som inte kommer. Nu kommer jag få en månad och även om det inte är toppväder kommer det vara varmare än 9 grader. Jaja minsann.
Har bakat paj idag med vinbär, björnbär, hallon och lingon och just ja, kaneldränkta äpplen på toppen. Det blev koma på den.

Min första panoramabild som är mergad i PS och sedan behandlad i Lightroom. Som min käraste sa är den överexponerad på högra kanten men det gör inget. Jag är nöjd ändå. Och glad att jag lärt mig en massa om fotosaker. O, o, just det, att jag fotar mycket hela tiden. Då blir man bättre.

smygfoto

Swansea love story

Tycker alla borde se och uppmärksamma denna dokumentär. Den är hemsk, vidrig och man blir väldigt berörd. Sån tur man har att man lever och mår bra.

Nu har jag varit duktig och gått runt hela sukkertoppen. Det tog mig två timmar och var stekhett. Jag tror det är 1,2 mil eller nåt. Nu ska jag träna en sväng och sen vet jag inte. Vad gör man när man är själv? Jag har redan surfat runt hela nätet känns det som. Hm. Happ.

Anders och hans mamma och syster och vän åkte ut med Hurtigruten i morse. Jag är alldeles ensam i lägenheten och inser att jag inte varit själv på väldigt länge. Det är tyst och stilla och rastlöst. Jag gillar det inte. Jag saknar Anders efter några timmar redan och tänker att det är en jävla tur att jag får ledigt för jag hade inte klarat så mycket tid här själv.

Min pojke

Den dagen då jag träffade honom var en måndag. Det var is på gatorna och snöflingor som singlade från himlen. Den dagen blev snabbt till en vecka. Den dagen blev till små, små hoppningar i hjärtat när det dök upp ett sms eller ett samtal. Dagen blev till en vecka och veckan till veckor. De små, små hoppningarna i hjärtat växte till stora jordbävningar och svårigheter att ta ett andetag när de stora varma händerna la sig runt min midja. Veckor blev till månader och jordbävningarna ökade i fart och hjärtat var bundet och jag var helt och hållet förblindad av honom. Idag firar vi ett halvår tillsammans och det finns inte en hint om att jordbävningarna är på väg att dala eller de rosiga kinderna på väg att blekna. Jag är så otroligt, otroligt kär i Anders.

ibland bara snurrar det i huvudet av saker. Framtiden är här och sen och dåtiden är där och då. Ibland måste man bara acceptera att man inte riktigt vet allt här i livet. Att det blir som det blir. Att det är som det är och att det var som det var. Vi är faktiskt oförmögna att sia in i framtiden, att återskapa eller förändra dåtiden. Det vi kan göra är att bestämma vårt nu. Sen är sen och då var då, det gör oss ibland inte klokare när hjärnan går på högvarv och minnena slungas runt som en karusell i huvudet. Men det är vad det är. Nu.

Det gäller att fota mycket så man på senare år kan titta och kanske dra på giporna. Detta är Martinas hand på en mycket lyckad grillfest hemma hos Hartog förra sommaren. De var en sådan där som innehöll allt.

Men å. Dör typ.

Det var inte såhär jag tänkte mig. Jag håller på att bli bekant med Photoshop CS5. Det går sådär. Tur att jag 18 veckor gratis utbildning i Adobe innestående. Tur att jag har en fyr som kan så mycket om så mycket.

Tänk om man fick sitta och pille med bilder hela dagarna långa.
Tänk om man vann en miljon
Tänk om man visste vad man ville göra med livet
Tänk om hörrni.

Tänk om man alltid fick ha bruna ben och kittlas av högt gräs på en äng
Om man hade en blommig klänning på sig och en solhatt
Fräknar på näsan året om

Tänk om de man älskar alltid skulle finnas till hands.
Onsdagstankar.

jag har bränt pekfingret nåt så inåt satan. nu skriber jag med fel hand. jag började gråta också för det gjorde så ont. kanske för jag är bakis, igår var det tisdagsvin med maren, birte och ida. vi pratade och planerade londonvistelsen i höst. längtar. jaja kan inte skriva så bra, lasagnen står i ugnen och sånt. hemmafix, puss

Nu drar jag på jobb. Nusprungen, nyäten, nyduschad och allmänt glad. Bra tisdag.
By the way, ni som hängt med ett tag på gamla bloggen och sånt, har jag blivit för oprivat? Förr var det ju djupa inlägg och sånt. Va tycker ni?

Pojken min och jag

Min kille är den finaste tycker jag.



Han hjälper till när jag måste gå baklänges i backar då skorna är för höga. Bara det.



Han tycker om att vara utomhus med mig och gå omkring och titta.



Han är lång också.

Nu ska jag träna, sen jobba och sen vina. Det är tisdag och tisdagsvin, vilket betyder att man får röka också.

Sluta puta

Strandskator

På stranden i Hoddevik bor de här söta strandskatorna. Dom hade ungar eller ägg i ett litet bo på stranden och när man gick förbi gjorde de allt för att man inte skull hitta boet. De flög och skrek för att locka bort en. När det inte fungerade spelade de skadade så att man skulle ta de istället. Självklart gick vi inte nära boet. Kan bara tänka mig hur oroliga de hade blivit då.



Men visst är de söta. Långa gulliga näbbar. Vill ha en.



Tur att man har en kamera som kan fånga sånt här.



Skulle vilja bo i Hoddevik en stund. Gå i bergen och titta ner och sånt.

Här var vi idag. Hoddevika heter det. Ett litet surfingparadis efter långa kringliga vägar. Anders satt på brädan, eh stod på brädan länge, länge. Jag tog massa bilder på fåglar. Blev attackerad av måsar när jag gick för nära deras barn, det var läskigt som attan. Frugan hade lagt sig ner och dött tror jag.




Jag stod och fota och fota Anders. Det kommer mera bilder en annan dag, nu är jag så fasligt gungig i huvudet efter färjor och blåst och saltvatten.




Det ser ut som ett litet samhälle byggt för länge, länge sen. Bodar och kossor och får vid vägarna. Vi körde på en fågel som dog. det var sorgligt i hjärtat.

Det är så FINT!

På väg mot geiranger



Där står jag och står.



Vi åkte Hurtigruten med alla andra gamlingar


Ja det ser ut såhär



Jag har helt enkelt insett att jag inte vill bo mitt i stan hemma sen. Jag kan mycket väl tänka mig att hänga en bit utanför där det inte är så mycket folk. Hm, det låter kanske konstigt och töntigt men mina tre månader här har gjort mig lyckligare. Vi är så små på den här jorden och det märker man verkligen då man bor eller bevittnar ett sånt här ställe. Naturen har kommit att få betydelse för mig. Mycket. Jag trivs där ute bland träd och roliga blommor. Jag fascineras av det stora, magnifika som vi små människor gör till åtlöje då vi bygger och river och härjar. Jag trivs här. Jag bor i Norge nu. Jag bor här. Jag bor bland det där overkligt vackra. Jag vill till och med tälta. Kanske. Jag trivs här. Det är ingen stress. Jag vill aldrig mer jobba så mycket som jag gjort innan. Vill inte sitta på kontor halva mitt liv. Jag vill vara fri. (nej jag har inte rökt gräs).

Hej hej!
har en miljon bilder att pilla och att inte pilla med från idag. Underbara idag. Geiranger var ett utav de vackraste ställen jag besökt. Jag ska göra ett långt inlägg om det och en annan sak snart. I morgon åker vi till Hoddevika.

Lite grönt gräs. Ganska så kul att fota.



Mamma kom i förrgår. Så himla kul att hon är här. Här är vi uppe i fyren på Alnes



Utsikten är så fin att man smälter varenda gång.



Min kille är så fin att man smälter där med. Kolla bara. Vilket kap.



Här är jag mot en blå container. Rätt fint tycker jag.



Allt är blått, bakgrund, naglar och skjortan. Det gäller att matcha ordentligt.



Ibland är jag sugen på en makrolins, men den här funkar ju bra den med.



Vi promenerade den rundan jag och Anden brukar springa, över bron, ner vid kajen, upp över backen och ner mot Atlanterhavsparken och tillbaka.



Anders plockade blommor till mig. Vardagsromantik är så himla flott! Älskar det.

I morgon åker jag och mamma Hurtigruten till Geiranger. Fatta! Så ballt. Då ska det fotas och sen kommer man tänka, nej va synd att man inte kan fånga det vackra på kort. Fast jag ska fråga Anden om jag får låna zoomlinsen, det får jag nog.