Det är någonting med att komma någonstans. Komma hem, komma bort. Komma bort för ett tag eller för länge. Den enträgna lilla gnagaren som börjar så fort det blir en förändring. Så fort fortet lämnas för någon annan stans. Till ett nytt fort, till ett gammalt fort. Så fort vyn förändras till något ögat inte är van vid även om det är det ställe ögat vilat på längst. Nya stenar, nya grenar, gamla hus och allt precis som det är, var, ska vara. Så fort kroppen läggs i en annan säng som inte är inlegad och varm. Så fort det försvinner folk, eller kommer nytt. Så fort man ska sova själv efter att ha haft en famn att luta sig mot. Så fort det förändras. Klump. Verklighet. Verklighet. Verkligheten. Själen blir genomskinlig igen för alla där som känner och vet. Så fort, man blir naken och blottad. Klumpar och kanske en del tårar ibland också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar