Den är inte kul den här tröttheten jag sitter på. Jag missbrukar, "jag har aldrig" men jag har faktiskt aldrig upplevt trötthet på detta vis. Jag sover och sover och sover. Tvingar mig själv att göra i alla fall något men måste vila efteråt. Det är faktiskt läskigt. Obehagligt. Igår gick vi en promenad ute på Alnes. Det var så ansträngande att jag ville gråta fast det var mysigt. Somnade när vi kom hem. Kanske ska jag inte oroa mig och tänka att det är för att jag jobbat så många timmar senaste månaden. Att jag inte varit ledig en hel helg sen i sept. Inte sjutton vet jag men jag vet att Costa rica närmar sig och jag måste bli fit men med den här tröttheten är det direkt omöjligt. Det går liksom inte ens att bita ihop.