När jag öppnade bildörren nere på Drottningholmsvägen och marssnön låg som ett täcke över marken. Alldeles precis för två månader sen hade det hemska skräckbeskedet lagt en varnande hand över våra hjärtan och jag hade inte varit glad en enda sekund på 60 dagar. Så öppnar jag bildörren och för en sekund så kände jag. "Ah, det kommer bli bra. Det bara kommer det".
Det var en sekund av lättnad. Den gick över sen, men den var tamefan fantastisk. Vad som orsakade den vet jag inte. Kanske pappas fina flin eller att han hämtade mig på samma ställe som alltid och då kändes det bekant och vant. Jag minns att han la sin hand på min i typ en millisekund och så såg han. Fan alltså, jag saknar min pappa nu när det snart är jul. Mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar