Bubblande, spirande, lyckosam, föränderlig, innerlig och tacksam. Det är den. Kärleken. Kärleken till din familj, den villkorslösa, starka kärleken som är huggen i sten. Kärleken till dina vänner. Den trygga, stabila kärleken som ska kännas självklar. Och så kärleken till han du tycker så mycket om. Den nervösa, sköra kärleken som belamrar hela kroppen med små, små kittlande fjärilsvingar. Den som kan göra så ont men ändå vara så varm. Den längtande kärleken som flyttar in i ens själ och hakar sig fast.
Ibland är man rädd. Man är rädd för att kasta sig ut för stupet. Man kanske blivit sårad så illa att man fortfarande inte läkt helt och hållet. Någon kanske gjort en så illa att man tänker, aldrig mer! Det är inte värt det. Där har vi alla varit. Alla har vi gråtit kudden blöt och inte kunnat andas för hålet i hjärtat stulit vår luft. Det är sorgligt. Men, det alltid så passande MEN:et. Men det finns lycka där ute. Det finns kärlekar väntandes just på dig. Han letar precis som du och när ni träffas och allt hamnar i den där overkligt lyckliga sagan, flyt med.
Jag skrev en gång till en vän när hon frågade hur jag mådde, att jag flyter med fastän det är stormigt vatten. Och precis som alla floder eller stormande hav finns ett lugn längre bort. Att rida ut stormen är inte bara en klysha, den är verklighet.
Jag vill bara ta tillfället i akt och hylla kärleken. Kanske är jag uppe i det blå med min egna nya kärlek, kanske kommer jag ligga och krama en kudde snart. Man vet aldrig. Man vet aldrig hur livet och framtiden kommer att te sig. Så lyssna noga nu. Lev idag för det är idag du andas det syre du andas just i detta nu.
Ps. Lyssna på Håkan medan du är kär och medan du inte är kär också. Han kan alltid hjälpa till.
Håkan är alltid bra. Han tröstar och krossar och förtrollar. Det skär och sliter i mig, men det går inte att sluta lyssna.
SvaraRadera