typ för ett år sen, okt 2009

Vintern har satt klorna i Stockholm. Det var kallt om fingrarna idag när jag klev ut ur porten i ett mörkt Bagis. Andningen skapade vita moln som jag för övrigt tycker är rätt äckliga. Alltså att gå in i andras moln, att träda in i en annan människas andedräkt. Vill inte känna lukt av kaffe eller morgonplackers.

Jag drog upp jackan och satte på lite musik. Tunnelbanan tuffade framåt i vanlig takt. Folk. Folk överallt. Trängsel. Stress. Jobb. Vardag. Nyduschade, förkylda, trötta människor på väg mot vardagen. Jag noterar det ibland, ser att någon drömmer sig bort. Undrar om vad eller vart? Om någon sitter med samma tankar som jag. Om någon hellre vill vara på en plats där solen värmer kinderna röda och sanden krusar under fötterna istället för snön. Den platsen som man aldrig kommer att hitta. Paradiset. De oåtervänderliga paradiset. Där man alltid kommer att vara nöjd. Där man aldrig kommer vilja fly till ett nytt paradis med ny sand och nya strålar. Platsen i ens drömmar. Det är svårt att vara ombytlig och rastlös in i märgen. Att alltid vilja ha något nytt. Aldrig nöjd. Trött på vardagsheten och rädd för framtiden. Analyserar för mycket om vad som komma skall. Är för praktiskt lagd. Lägenhet, jobb, hur gör man? Vill bara åka. Måste åka. Har en dragning till Costa Rica som måste fyllas. Innan. Ja innan allt som tunnelbaneåkning på morgonen ger. Å andra sidan lycklig. Lycka att alla vännerna är så fantastiskt underbara så att jag ibland tror att det är verkligheten som är drömmen. Mamman min. Folk omkring. De som bryr sig och som jag bryr mig om. Har en känsla av värme idag.

It was not really your bag and you that stood on the front porch. It was her bag and you. It was you. But it was her bag. I didn’t want to care about it as much as I did so I neglected it. You were here now. With me. With her bag or not, you were here. I saw that you had cried of your cuffs on the shirt. It was a bit rumpled and and darker than the other fabric. I did not want to be angry about that either. That you cried then, when you said goodbye to her and hello to me. With your face facing down you walked past me and I smelled your perfume and I shiverred. I wanted to grab your hand, see your eyes. You sighed and a gust of wind slid past and gave me the creeps. Concern, yes. Concern of you leaving. Again. As you always do when we're done. When we fucked. Now you were here for real with your body and her bag in my hallway. I pressed my nails deep into the skin to prove to myself that you were my reality.

Then you kissed me with your eyes closed and I secretly watched and hoped that it would never be finished so I put my arm in your neck that I dreamed of before but had not dared. Then I forgot everything that had with bad things to do, and disappeared in the world where you were. We kissed for hours, maybe not but it sounds good. You undressed me and I was naked in the light. Your eyes were mine now.

Men jag åkte hörrni. Man måste bara hitta styrkan och våget. Gillar och läsa sånt här gammalt, se hur man förändras på det ena eller det andra sättet. Man förändras.