Minnen från solen, Costa Rica 2011

Sand mellan tårna och stolar som vetter mot vattnet. Brisen, vinden, sommaren. Längtar tillbaka.

Idag har jag både konditionstränat en runda runt berget och varit på gymmet och kört styrka. Nu känner jag mig som superkvinnan och är mäkta stolt. Känns som jag kommit in ordentligt i träningen igen trots knäet. Idag prövade jag dock att vara utan knäskyddet och jag kände ingenting, kanske har jag överanvänt det. Nu ska jag gå ut i solen (man behöver bara ha t-shirt dag) och påbörja mitt nya projekt. Svårt att förstå sluttanken men jag ska fota dörrar. Det är är byn med de vackraste dörrarna i världen tror jag. Har en idé. Hepp.

Min fotograf

Han är duktig min Anders. Han har ett självklart bildseende. Han är precis och detaljerad. Han ser. Min fotograf.

I need a dollar

Jobbade idag. Började klockan sju. Hotellreception. Ska jobba i morgon med, men sen vakt. Woho pengar får jag tänka. Sen har jag inge mer jobb vad jag vet. Väntar på svar från lite annat. Men så länge:

Pappan

Jag har inte ett enda minne av min pappa från när han var frisk. Det är så sorgligt. I början när han hade dött vågade jag inte lukta för mycket på hans kläder för jag var rädd att lukten skulle ta slut.

Det här skrev jag några veckor efter jag kommit tillbaka till jobbet, 2008. Det är en viktig text för den var sann och verklig.

"Klockan ringer och jag vaknar med ett ryck. 07:00, I feel good spelas någonstans i sängen för jag känner hur de vibrerar. Rotar rätt på luren och sätter mig upp. 6 timmars sömn i alla fall. Sitter en stund och tittar ut i tomma intet och bestämmer mig sedan för att skippa duschen och sova en halvtimma till. Jag vet att jag kommer bli tröttare av det men lägger mig ner ändå på kudden.

När klockan ringer andra gången är jag tröttare och mojsig i huvudet, knallar in på toan och drar en drill. Sminkar mig, kanske borstar barret. När jag borstar tänderna konstaterar jag att jag inte tänkt på honom sen jag vaknade, ja om man inte räknar med förra gången jag vaknade då.
Klär på mig och går ner mot tunnelbanan. I rulltrappan ner får jag lite hjärtklappning, det är mycket på jobbet idag. På tunnelbanan läser jag en bok och tänker inte på någonting, förutom när jag kommer till Gullmarsplan och hör den nya rösten på engelska som säger - Take the tvärbanan train. Det tycker jag är töntigt. Sen försvinner jag in i boken igen och får kolla vart jag är så jag går av rätt. När jag kommer till Fridhemsplan och ska åka upp för rulltrappan börjar jag gråta. Igen. Som varje gång sen de hände och sen jag kom tillbaka till jobbet. Jag biter mig i kinderna men nån tår kläms fram ändå. Sjas och bort. In på jobbet och som vanligt från receptionisten.
-Hej, hur e det?
-Bra
-Själv?
-Är de bra? Du ser trött ut. Ledsen? Usch fy gumman, jag förstår inte hur du orkar, de hade jag aldrig gjort.
Kärringjävel tänker jag och går därifrån. De hade du visst. Man klarar allt.

Träffar en hel drös med kollegor vid postfacken och bitningen i kinden börjar igen.
-Hej, god morgon
Några hejar, nån ger en min och nån klappar på axeln.
Sen är de kaffedags. Ströpratar med en kollega om väder och vind och om honom såklart.
-Du vet väl att det är du som styr nu? Om du inte orkar gå hem. Säg ifrån. Tänk på dig själv i främsta rummet.
Samma person som just mailade mig en must-do precis innan.

Dagen fortsätter och när jag går på toa innan lunchen kommer jag på att jag inte tänkt på honom på länge. Jag gör de ju nu förstås, men det räknas väl inte? Jag tänker ju att jag inte tänkt. Äsch. Rekord.
Lunchen använder jag till att bara bita mig i kinden.

På eftermiddagen är de fika igen, nån ny som ska börja. Dom serverar muffins som ser för jävla goda ut, men jag tackar nej. Inte en chans att jag skulle svulla för hela jobbet. Saft står de på bänken också. Bita, bita, bita i kinden. Han gillade saft. Tankarna kommer. Och jag tänker på hur vi baddade munnen i slutet med topsliknande saker som man doppade i vatten och sen strök på läpparna och runt om i munnen. Nu går det inte att bita mer. Jag smiter in på toan istället. Huvudet värker. Tårar rinner. När jag kommer upp på avdelningen är ingen där ännu, dom fikar fortfarande. Snabbt går jag in i mappen "begravning 2 juni 2008", kollar på korten. Som varje dag. Biter i kinden. Önskar att han kom tillbaka. Saknar honom. Tänker på mamman. Kollegor kommer tillbaka och jag hostar ut ett hej så dom inte ska höra gråtrösten.
När dagen är slut går jag ner till tunnelbanan, gråter i rulltrappan, läser på tåget och kommer hem. Men inte till honom, för han finns inte mer."

Äej men alltså!

Sån där "herregud-jag-dör-efter-första-tonen. Kan jag snälla få lite respons på denna? Är den inte fantastisk?

Markus

Bild: På väg till Geiranger 2010

Bättre sent än aldrig, men Markus Krunegård. Dödslyssnade länge på Laakso men efter två års konstant repeatande la jag ner och när jag nu på min hittade nya Ipod fick Krunegårds album i öronen var jag tillbaka. Fräst. Älskar det Laakso-iga soundet. Nostalgiar hårt. Ett tips.
Btw har en av mina tjejkompisar hånglat med honom. Det ni.

Har varit ute och gått. Två omgångar, det är inte intressant alls men jag skulle bara fylla ut. Tja!

Alnes och jag då

Det finns stunder då mina tankar sprider sig till som det var. I gamla jag. Gamla du. Här är allt så offentligt och jag får inte utlopp för det egentliga i mig. Strör bilder som jag för övrigt älskar att göra men orden blir mer och mer obetydelsefulla. Inte längre kan jag låta fingrarna göra sitt på tangentbordet för jag vet inte vilka som besöker mig. Jag är ju liksom både ljus o mörk. Hm.

Lördag i byn.

Lördagskväll. Anders är iväg o har grabbhäng och jag väntar på Ida och Christina som kommer över för lite vin och tjejsnack. Så viktigt det är, med tjejsnack alltså. Igår var vi hos Maren och Rhys och välkomnade en saknad Jono som dök upp med en ryggsäck och en nyinköpt surfbräda på axeln direkt från Oktoberfest. Nu ska han bo här och jobba tillsammans med Anders. Så himla roligt! Heja. Jag kämpar på med jobbsök, ska på en halvintervjugrej på mån men det vågar jag verkligen inte ropa hej till ännu. Det är ett riktigt bra jobb. Ne. Emeli Sande på Spotify, vinet i frysen, ha en fin lördag.

Är lite deppad. Jobbdepp. Jag har ju mitt skrivjobb kvar men jag vill hemskt gärna ha ett jobb här. Blir lite smått hysterisk av att sitta hemma i en lägenhet på 29 kvm hela tiden för det KONSTANT regnar i sidled och blåser så man kan liksom inte gå ut och njuta precis. Pengarna sinar. Jag sinar. Fan vad man blir knäpp av att inte få jobb. Man känner sig liksom som en outcast.