Det är som tidigare nämnt lördag. Den ska spenderas på Annas balle med människor man tycker om. Drickas vin ur en Vernissageväska, hö hö, snackas skit och förmodligen röka en massa cigg. Men så sitter jag här med pinande huvudvärk (tack människans skapare för mensvecka) och ingen lust alls att röra mig utanför dörren. Har pillrat i mig två alve för någon timma sen men märker ännu ingen skillnad. Jag som plockat fram fina skorna, hängt upp lilla klänningen. Jag kanske bara borde ta en powernap. Jag gört, ja vilar en timma. Hepp. Pepp.

Det är lördag

man kan minnas tillbaka också

Ett litet ljus står på bordet ensamt och kämpar för den sista lågan, hallondoft sprider sig i rummet. Utanför är det mörkt nu. TV'n står på i bakgrunden och Håkans Trubbel spelas på repeat ur högtalarna. Kalla fingrar som luktar av mentholcigaretter. Här sitter jag och tittar på mitt liv. Hur det blev. Hur livet tillslut blev. Än är det inte över. När jag blundar sparkar jag löv med barndomsvän på baksidan. Man får inte sparka på löven säger en annan. Igelkottarna bor där över vintern. Jag blev ledsen minns jag. Tyckte synd om dem som inte fick sova i en säng. Barndomsvännen grävde ner mig i en hög med löv. Hösten luktade som den alltid gjorde. Gör. Höstlukt. Blöta fina, vackra löv i alla färger svåra att definera. Jag springer med någon bakom mig, andetagen tunga, snabba. Måste hinna innan han tar mig. Måste hinna. Måste sparka burken. Kom igen Frida skriker en annan barndomsvän. Och jag hinner. Dunk för mig ett två tre skriker jag ut i lyckans sång. Han som var han blir sur. Vill inte leka mer. Hemma sitter nog pappan i kökssoffan och löser korsord medan mamman lagar mat. Hans favoritmat. Stuvade makaroner med köttbullar. Det osar från spisen och hennes fina förkläde lyser igenom fönstret. Familjen samlas för att äta. En dotter med röda kinder och löv kvar i håret. En mamma med sin varsamma hand. Och pappan som älskar sina tjejer.
Lucka lucka k lucka a lucka. Korsordspappa. Så sa han alltid och det glömmer jag inte. Lucka a lucka b lucka lucka. Mamma sa direkt oftast ordet. Hon kunde. Hon han. Hon kan.

Idag fick jag via en kompis höra att hennes vän tyckte jag var Sophie Dahl-snygg. (eh hoppas hon mena fejan) Hur glad blir man? Jag har fått sån sjuk komplimanghärja sen jag kom hem. Kanske är alla glada och se mig bara, men jag har aldrig varit med om nåt liknande innan. På riktigt. Jag vill inte skryta (så svensk är jag fortfarande även om jag är norsk) men det har faktiskt strömmat. Jag blir så himla glad. Mest smalkomplimanger, dem bästa. Alltså har springning lönat sig. Mycket dessutom. Och by the way, varför skulle man egentligen inte skryta när nåt sånt här stort sker. För mig är det stort. Jag brukar inte få så mycket sånt annars. Hoppas dom kryper innanför skinnet och säger åt monstret att börja se i ett annat ljus än kritikljuset. Heja mig själv. Heja allt som har med heja-sig-själv att göra.
Heja alla andra också.

hjärta

när mörkret ligger och lurar och regnet börjat smattra mot fönsterblecken och man är i ett litet, litet hus på landet som är så lyhört att varje droppe ekar

frukost med rykande färskt bröd och långa blickar som säger, hej älskade, det är du och jag

de där alldeles perfekta skorna som sluter sig likt en boa runt fotlederna. i doftande skinn

vrålskratta tillsammans med någon man gillar så himlarns mycket, så mycket att man får ont i magen och säger, vänta, vänta jag kan inte andas

när ens pojkvän, som man är megakär i pratar i telefon men håller handen på ens lår och pillar på en bara under tiden

nya platser som får det att kittla i magen, som ålesund gör för mig

en mjuk hand som killar en på ryggen jättelänge, så länge att man kan sluta sitta blixtstilla och inte våga röra sig i rädsla för att det ska ta slut

nytvättade sängkläder och man kanske är så trött så man knappt hinner lukta på dom innan man somnar gott

minnen

kinder som avslöjar solens strålar med små, små, söta fräknar

Han är så fin och han är min

Jag orkar inte vara såhär kär. Jag blir galen. Han har varit borta ett dygn och jag känner mig helt halv och tom utan hans kramar och gull. För han är så gullig och fin mot mig. Som ingen annan. Jag önskar bara att han tog hand om sin bakfulla flickvän nu. Saknar min Anders mycket, mycket. Jag vill inte sova alldeles själv utan någon Anders som alltid kramar så fint på mig.

ibland måste man få gräva lite djupare

Så som allt var innan det blev som det är nu. Innan de sköra trådarna hade brustit en och en och lämnat oss handfallna till verkligheten och dess kraft. Dess kraft som bokstavligt talat slängt oss ut för att falla fritt nerför ett stup utan botten. När allt är mörkt även inuti oss för ett tag. Fördämningen brast och vi blev fråntagna det vackra livet som var då. Livet hos en familj som inte gjorde annat än att älska varandra villkorslöst och innerligt. Livet då köksbordet var dukat med tre tallrikar. De liv då sträva stubbkinder rivdes i en kram från en pappa. Livet som det var innan det blev som det är nu. Innan vi blev två. Rädslor för framtid och dåtid. För ensam. För ensam är stark kan inte fungera alltid. För ensam är rädd och bunden hårt av sorg. Rädslor för livet som det blir när två bara blir en kvar. Rädslor för tårar på en kind som svider.

Lyckans liv, de liv när två blir en tillsammans. Längtan till framtiden och vad den erbjuder. Stora händer som stryker på ens rygg. Leenden som gör att världen stannar och alla rädslor är bortblåsta med orkankraft. Tunnelseendet som zoomar in mjuka läppar och sträva stubbkinder från en kärlekskille istället för en pappa. Mjuka morgonsteg på väg till kylskåpet och smygtittning med ena ögat när det vankas frukost på sängen. Älska. Älskas. Älska i en sommarsäng med öppet fönster.

Nej hörrni, livet är precis som det är nu. Sakna, älska.

Nu drar jag ut igen och dricker vin. Det öser ner regn men inget stoppar oss nu med Ledin spelas i mitt huvud. Dag tre, de ni. Nu är jag on fire igen. Martina är barnledig och hej vad det går.

Man skulle kunna sammanfatta kvällen igår. Råttpittar och colasug idag. Jag är inte 20 längre, ska ut ikväll igen och nu känner jag att jag bara vill ligga och äta ostbågar under en filt.

Modeblogg. Hej hej, nu åker jag till söder för vin, vänner och vingel. Puss!

Har ni förresten tänkt på att mitt ena öga är mindre än det andra? Inte, nehe. Kolla det får ni se.