Trippa

Det går bra för mig med jobbet. Nu blir jag projektanställd och jobbar som skribent/redaktör. Va, vilken grej. Är osvenskt stolt över mig själv och nu vill jag fira. Tänk, jag får göra det jag älskar och får betalt. Ja hörrni. Så himla glad jag är.
Tanken är att sidan lanseras om ca en månad. Tjoho!

mina fina.

Här har ni fyra människor som ligger mig varmt om hjärtat. Min bästis Martina, min gudson Charlie, pappa Peter och det nyaste tillskottet Douglas. Fick krama på de alla härom dagen och är fortfarande lite varm i själen. Fina familjen som jag tycker om er.

börja om från början

Var ute och sprang idag. Eller en löprunda kan jag inte kalla det. Jag är så i oform. Benen var tunga som betong, andningen fick jag inte till (kanske liiite för att näsan är pollentäpt eh) och jag fick håll efter mindre än 10 minuter. Hållet brukar gå att springa bort, jag hade till och med förberett med två stenar i handen men det gick INTE! Jag fick stanna upp och gå sakta flera gånger. När jag kom hem stod klockan på 31 minuter. Fy fan vad kasst. Vilken jäkla form jag måste varit i innan utan att fatta det. Då sprang jag nästan en timma utan att dö. Nu fick jag spring-gå en halv. Näe. Hoppas det går fort att komma ikapp sig för det här var endast plågsamt. Och förresten, den där pollen, hur länge ska det hålla på?

ja hej!

Jag är lite rastlös. Är trött men pigg. Vill att det ska bli i morgon så jag får träffa mina fina vänner och fredag då jag ska träffa flera vänner och lördag då jag ska träffa mera vänner. Jag har inga kläder. Ingen jacka. Betyder det att jag måste köpa en då? Det tycker jag inte är mer än rätt. Ahapp. Ja ja. I morgon börjar livet on the hälsoside. Springning och inga mackor.

Tjaba Sverige

Landad och klar i det FINA stockholmsvädret. Nu kör vi sommar 2011. Ska ba fixa en inkomst någonstans ifrån först. Men sen!

Idag är det tre år sedan pappa försvann. Människan är i grunden rädd för förändringar, små eller stora spelar nog inte någon roll. När någon dör förändras mycket och man måste leva med det. Lika mycket som vi räds förändringen anpassar vi oss när det behövs. Överlevnadsinstinkten kickar in och måstet att fortsätta blir ens vapen. Det är tungt idag, veckan har varit tung med Rune som försvann och tankar på hur det var för tre år sedan. Men man överlever. Jag fick ofta höra precis när pappa hade dött "jag hade aldrig klarat det" eller "gud vad du är stark, jag hade nog inte pallat". Sådana saker var inte alls roliga att höra. Det var ofta jag istället för att mm:a ville säga "men för i helvete, vad vet du om saken???" för det är klart att man klarar sig. En bit av en försvinner och ledsen är man nog av och till hela livet, men att säga att man inte hade klarat det var bara dumt och sätter ens egen sorg på spets, för vadå, varför klarar jag mig då? Älskade jag inte min pappa lika mycket som du älskar din? Äsch, ska inte hålla på älta, vill mest bara konstatera att livet går vidare, det är tomt, sorgligt och hemskt när man tänker på det och minns, men det kan också vara härligt, roligt och kul att tänka på gamla minnen man har ihop. Min pappa kommer alltid ligga mig nära om hjärtat även om han inte är här fysiskt längre.

Luften ligger tung och det åskar kraftigt fast himmelen är blå. Igår kom "vår" katt Pattsy aka. mammakatten till oss för mat. Vi gillade inte henne från början, vi till och med skrattade åt henne för hon har hängpattar, därav Pattsy, vi skojade om att hon hade varit runt en del bland hankatterna i området. I alla fall, jag började smygmata henne och Anders släppte till inte långt där efter. Igår när jag ligger inne och kollar en rulle ropar Anders på mig och säger att mammakatten har tagit med sina kattbebisar till oss! Lycka. Jag springer ut och mot kattbebisarna, inte så vältänkt för mammakatten blir rädd och gör ett utfall mot mig. Efter lite smörande från min sida (mjölk) leder hon mig till sina bebisar och jag och Anders sitter tysta och tittar på de små söta minikatterna som knappt kan gå. Ska gå dit snart igen och kolla. Kanske klappa om man vågar. Men först jobb. Det går bra det där skrivandet.

Det har varit lite upp och ner de sista dagarna. Känslorna har löpt amok stundom. Tur att jag har en underbar pojkvän som inte är rädd för gråt och ledsamhet. Han tröstar som han aldrig gjort något annat. Att Rune dött är hemskt, sorgligt och fruktansvärt men det är kanske inte det som är det värsta. Han har det bra nu, han var gammal och slut. Det hemska är kanske sorgen över att Faster G sakta dör fast hon fortfarande lever. Alzheimer är en vidrig sjukdom för de som står nära. Faster G har varit min närmsta släkting så länge och nu finns på ett sätt inte längre. Är glad att vi åker hem och att sommaren ska spenderar i nära och käras närhet.

Igår hade vi dock en helt ljuvlig dag, vi fick låna en ATV av ägaren, han gav oss det i present eftersom vi bott här så länge. Vi åkte i timtal längs vattnet, upp i bergen, in i djungeln, det var så kul! Idag blir det stranden och lite body surf plus att det gäller väl att börja pressa om man vill vara brun när man kommer hem. Tänk, två och en halv månad har snart gått. Vilken resa..

Öd!

Hej! Här kommer ödlan Öd, hur söt? Jag har en ödla tatuerad för jag gillar de så mycket. Ödlor är på min topp 5 över djur. Resten är: sengångare, kolibri, bälta och delfin. Ingen speciell ordning. Ja, kanske bälta och ödla då. Kanske ödla först. Ibland står jag flera minuter och kollar på olika ödlor här.

vila i frid älskade

Idag stannar allting upp. Idag rinner mina tårar för Rune som somnade in igår. Här sitter jag i paradiset när mamma kommer få ta hand om allt. Altzehimersjuk Faster G som säger att hon vill hem till mamman sin och jag är inte där.