Regnet fullkomligt öser ned. Ja, det behöver jag kanske inte påpeka. Det ser ni väl själva. Jag ligger i soffan i halv nackspärr men har inte ork eller lust att röra mig åt varken det ena eller de andra hållet. Jag ligger här och ser på regnet. Läser bloggar av brustna hjärtan och får en klump i magen för alla som sitter hemma med en kallnad kopp te och gråter slut på sina tårar till en låt som var deras. Läser gamla texter av ett ungt sårat Frida-hjärta i gamla bloggen. Tänker att mina ord var lika unga som jag var. Att mina ord ville vara poetiska och rörande. Man växer inte bara på längden, man växer vokabulärt också.

Regnet smattar mot mitt fönsterbleck
Försöker fokusera på en droppe i taget. Hitta mitt lugn.
Åskan går och likaså rysningarna i min kropp.
När du gick lämnade du mitt hjärta att blöda.
och jag kan inte vara still.
När du gick vände du dig inte om, du gick med ryggen mot mig medan jag stod med armarna öppna redo att falla.
Kras sa det när hjärtat föll och krossades mot marken.
Du hjälpte mig inte upp med skärvorna. Jag skar mig på varje liten del.
Du var min sol mot kinden.
Nu är det oväder i mig.

Blir lite sentimental och tittar och läser gamla bloggen lite mer, lite från då när allt var som det var innan och just när han, pappan fick sina vingar. Måste motvilligt erkänna att vistelsen i sthlm rafsar upp en del minnen och känslor som jag gömt i en byxficka som jag annars aldrig använder. Det är lättare att bo där borta.