Svettig och nöjd.


Det ser ofta ut som jag har mjölktänder på kort.

Nu måste jag ut och springa men jag vill inte. Jag vill så in i bomben inte. Jag har inte gått upp ur sängen på flera dagar, inte sprungit på en vecka. Jag bara ligger. Sover, slappar. Nu är det sånt motsträv att jag nästan mår fysiskt illa när jag tänker att jag behöver anstränga mig. Jag ser hela långa varvet och vill gråta. Kanske ska ta en kortis för att det inte ska bli så pressat. Det gör jag. En kortis, till bron och tillbaka. Typ 2 km. Det orkar alla. Det är inte långt alls.