Jag vaknade upp på hans sida. Letandes efter hans rygg. När jag öppnade ögonen och insåg att det var söndag och att jag inte fann någon rygg att andas på blev jag alldeles ledsen. Klockan var sju och utanför ven vinden så det skallrade i fönstren. Det var söndag och den känslan var inte rädd att visa sig. Jag förstod att det skulle bli en morgon då jag fick tillfälle att bekanta mig med mina tankar i tysthet. Inget oljud, inga folk, ingen telefon som ringer och överröstar dom. Så jag låg där en stund, jag lyssnade, tänkte på pappas lillebror igen. Och på pappa. Mycket såna tankar när rummet är tomt och tyst sista tiden. Jag snyftade lite på kanten av kudden. Tänkte på att vi alltid stannade vid en mack när vi åkte till landet när jag var liten. Där köpte vi glass. Jag tänkte att han älskade choklad precis lika mycket som jag. Att han kanske åt en tiptop och jag en 88:a. Eller så åt han Magnum. Jag tänkte på hur han berättade att jag hade varit rädd för rådjuren när vi åkte till landet. "Stäng dörren så inte råruren kommer in", hade jag sagt. Jag tänkte hur han alltid gasade extra på grusvägen, när guppet kom sög det i magen. Jag tänkte att jag när jag var riktigt liten fick sitta i hans knä och köra bilen på grusvägen. Jag ville bara hemskt gärna minnas rösten, det försökte jag men se det gick inte. Då blev jag ännu mer ledsen och insåg att det var dags att fly en stund. Så jag snörde på mig skorna och försökte springa ifrån hans ansikte. Jag sprang på hal is med mössa och Ipod i öronen. Nu har det kanske gått nästan 5 timmar sen jag vaknade och tankarna, dom envisas. Saknaden är obeskrivbar. Jag kommer liksom aldrig mer få prata med honom om saker som jag skulle vilja. Jag kommer liksom aldrig mer få krama honom och känna mig sådär trygg man gör av pappakramar. Det bara är så men det är så otroligt svårt att acceptera. Jag älskade ju honom tänker jag. Man ska väl inte behöva begrava de man älskar. Jag bara saknar honom helt enkelt. Jag saknar att ha en pappa. Jag letar fortfarande delar till hjärtat som försvann när det krossades den 9 maj 2008. Jag letar och kanske finner jag alla en dag. Kanske har jag varit oaktsam med ärren så såret öppnat sig igen idag. Kanske måste jag bara plåstra om lite så det går att andas lite lättare. Tårarna smakar extra salta idag när dom letar sig ner för mina kinder.
Jag försöker tänka fina saker, som att Malccom sa att jag hade blivit smal igår. Såna fina saker som man blir lite leende av. Typ på skor med höga klackar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar