Ibland är det svårt att finna tiden. Knappra på tangenterna är inte i fokus. Eller jo, för jobbet som för övrigt kommit med en betasida trippa.se gå in och kika. Jag och Anders jobbar ihop nu. Han fotar, jag skriver och hänger på. Känns kul. Vuxet. Vi bodde på Marina härom dagen. Dålig mat. Fett rum. Det är en del som kommer i mellan mig och dig. Bloggen alltså. Det ska twittras och poddas och levas. Sommaren är ett faktum när vinet alltid är på kylning och kyssarna smakar varmt.

Ligger i ett rätt så fett rum på Marina Tower. Har just tränat, simmat och bubblat.

det finns inte tillräckligt med ord i mitt vokabulär som kan beskriva sorgen jag känner för de drabbade o Oslo och på ön. Mycket är skrivet och sagt men jag kan inte ens börja beskriva. ALLA mina tankar och ALLA mina tårar har idag gått till alla familjer som slitits itu och vänner som förlorat sin bästis. Min kväll har varit perfekt, på ett äckligt men hedersvärt sätt har vi tändit ljus och karaoke-sjungit för de omkomna. K-bar.
Många, många tårar har passerat mina kinder idag. Det händer sånt här hela tiden på andra ställen och folk säger "men gud va inte så ledsen bara för att det är i Norge som du är nära" men de spelar ingen roll, jag KAN inte ta åt mig av allt i afrika, mellanöstern eller något annat ställe så låt mig då agera och reagera över det här.

kvällen

Jag är ambivalent. Men väljer ut. Inte in. Either you're in or you're out. Kan inte sitta inne. Får jobba på det nästa år. Sällskapssjukan alltså. Nu är det sommar. Förresten, jag har skaffat Twitter frida_lund häng med.

Vi tycker olika.

Såhär känner jag mig idag.

Det är en blandad känsla. Bakishet, migränish, pepp för kvällen igår och pepp för kvällen ikväll, inga lugna stunder inte.

Nummer fem

http://itunes.apple.com/se/podcast/avsnitt-5-tvatta-handerna/id446216513?i=95833807

färdas på havet av naturens krafter

det ringer och ringer och ringer.

Faster G: Varför säger alla att Rune är död?
Jag: För att han är det
Faster G: Men det kan han väl inte vara, nä.
Jag: Han dog för två månader sen Inga.
Faster G: Aha, det hade jag glömt, hejdå.

KLICK.

När saker förändras och man är oförmögen att ändra tillbaks

Det är inte bara saknaden och sorgen som tar plats när en förälder går bort, vandrar vidare upp mot molnens kanter. Det är den otroliga separationsångesten man ofrivilligt har besegrats av, som satt sig som en del av personligheten. Den tar. Den tär. Ibland känns det som att när pappa dog försvann en del av mamma med. Så jag klamrar mig fast vid det jag har. Vänner, Anders. Är så himla, himla rädd att bli lämnad, det är inte sunt, inte kul heller. Vill vara som jag var. Idag sitter jag i mammas hus alldeles själv. För första gången på kanske ett år är jag ensam, ingen kommer hem om en stund, mamma är hos en kompis och Anders på väg till Norge. Helt spattig är jag. Går omkring och undrar om jag kan finna på nåt att göra. Inte vara hemma. Fast jag borde. Möta mina demoner eller vad det nu heter. En tjock hinna av ångest sitter i halsen. Jag som brukade tycka om mitt eget sällskap. Vara trygg i mig själv. Det här året är jobbigare än förra. Mycket annat. Istället för en pappa som är sjuk och det baaara pratas om det är det en faster som en sjuk och det pratas baaara om det istället. Sjukdom. Tårar. Otrygghet. Rädsla. Igår grät jag i bilen när vi skulle övningsköra. För att jag känner mig så himla ensam ibland även fast jag har folk omkring mig. Även om jag har Anders, för jag är rädd att han också ska försvinna.