Kram och god natt

Det var en fin begravning. Kul att träffa släkten fast under tråkiga omständigheter. Nu behöver jag skaka av mig dålig energi och ska springa och hämta min cykel vid t-banan och sedan cykla och möta Anders halvvägs till Tyresö. Vädret är ljuvligt och det kändes som en fin dag att begrava någon. Nu kanske Rune och pappa tar en bärs och gluttar ner. Det hoppas jag. Är inte ledsen, stämningen var bra och kontrollerad. Nu vänder vi blad och lägger all fokus på Faster G, att hon inte kan bo hemma längre är ett faktum.

Ja!!!

Trodde jag hade tappat allt. Men idag öste jag i mig bricanyl, pollenpiller, pollennässpray och vanlig nässpray och då var 5km helt ok. Det var tufft och jag har tappat en del men så illa är det ju inte. Sprang på 30 min, det är ju en rimlig tid efter en lång tids ickespringande. Skulle vilja ha nån såndär klocka som mäter och grejar, var hittar man det? Typ som mäter en km-tider. Lyckorus. Älska.

memories

Grattis pappis

Idag skulle du fyllt år. Jag tänker på dig extra. Fina lilla du med vingarna i himlen. Sommaren börjar nalkas, hoppas du tittar ner på mig ibland. Kanske idag, då skulle du suckat för jag hade tappat nyckeln och fick betala dyra pengar för låssmed. Förmodligen hade du känt någon som kunde löst det. Åh, du, jag saknar dig. <3

go´morron

hej!

Min älskade lilla Faster G. Hon blir bara sämre och sämre och virrigare och virrigare. Det enda hon vill är att dö säger hon. Det skär i hjärtat men ändå förstår jag henne. Önskar att jag hade makten att hjälpa henne men sjukdomen har sin gång och vi är oförmögna att rätta till. På tisdag är det begravning och jag ska hålla hennes hand och skicka den styrka jag har. Det är tufft, speciellt för mamma som drar det tunga lasset. Jag stänger mest av. Tittar åt ett annat håll och tänker på stränder i stället. Mamma får dras med otaliga samtal varje dag, nycklarna är borta, plånboken är borta, jag vill inte leva, jag får ingen mat, jag vill flytta, jag vill inte flytta. Listan är lång. Ansökan om ett nytt boende är inlämnad men det kan tyvärr dröja. Vilken fullkomligt vidrig och hemsk sjukdom. Önskar ingen varken anhörig eller drabbad den.

Nu ska jag bjuda min fina mamma på bio. Det är mors dag och det ska vi firas.
I morgon blir det rensning och sen full fokus på jobbet. Jag har skrivit papper nu. Anställd hos trippa.se, så kul!

Förresten, gårdagen var så himla bra. Trevligheter hos Robin, ännu mer trevligheter hos Olle och så avslut på Trädgården. Jag höll mig nykter och fick uppleva 03-tunnelbanan hem. Grisfest!

Bobbe, Bob, Bobby, Boob, Robin!

Himla söta Molly, vilken gullig!

inspiration

Hej, idag är det fredag. Jag är lite trött från gårdagens finfina kväll med Frida men ikväll är det 40-årspartaj och det vill man inte missa. Alla bilder från Weheartit, min absoluta favoritsida.

den där lilla damen

Den där lilla damen. Vem? Jo men hon, vemdå? Inte vet jag hur jag ska beskriva. Hon är hel. Men vadå? Jo, men hon är alltid den med stort D, men ibland spelar det ingen roll. Ibland är det inte SÅ himla intensivt, nej kanske inte under perioder som är mils långa, men i bakkänslan så finns hon ju. Jaha, du menar en bästis. Jaa, jag menar en bästis. Här är hon. Den där som ibland är asajobbig, ibland är underbar och i vissa stunder alldeles jävla perfekt. Just nu är vi DJIJEIJIIJEIWRJWI med stora bokstäver, just nu har vi hittat tillbaka till det vi alltid varit. Min Frida som vi gått igenom allt och vi har klarat oss, kanske ärrade, kanske sårade ibland, kanske har vi tvivlat på allt men så ses vi utan några hinder och stopp och så bara, men jaaaaaa. Älskar den där jäntan, just för att vi förstår. Just för att de spelar ingen roll om vi inte hörs på ett tag. Just för det.

Två svingamla kort på oss. Precis. Svingamla.

nu ska vi prata lite om depp och ångest

Gårdagen var inte kul för mig, inte alls. Kände redan när jag slog upp ögonen att det här kommer bli en tuff dag. Jag är människa precis som alla andra kring mig, dvs. känslorna kan förändras från att ena dagen vara glad till att andra dagen vara ledsen. Det finns ett litet problem i det här som jag ska återkomma till snart. När jag igår då hade vaknat till något form av liv tänkte jag inget annat än att jag ville sitta och stirra in en vägg hela dagen, jag orkade inte äta frulle, orkade inte gå upp, ingenting, det enda jag kunde göra var att ofrivilligt gråta. Då började jag resonera med mig själv, (det är här problemet hos många ligger), jag sa åt mig själv att gå ut och springa en sväng i alla fall och hjälper inte det, nä då får det väl vara en deppig dag, men jag måste ju alla fall försöka göra något åt det. Tyvärr hjälpte det inte denna gången men känslan av att jag i alla fall gjorde något var skön. Jag tror många som känner sig nere en dag inte försöker tillräckligt, man ger upp, skyller på att man inte orkar, självklart finns det stunder när man inte gör det, det finns dagar då det praktiskt taget är fysiskt omöjligt att göra nåt, när man har ångest till exempel. Jag tycker hela grejen med att vara deppig är väldigt paradoxal, å ena sidan slänger sig folk hit och dit med att de har ångest över allt, det nyttjas som ett helt vanligt ord i de flestas vokabulär, man får ångest för att man inte vet vad man ska ha på sig på kvällarna, eller för att man inte orkar diska. Det gör ju att ordets verkliga betydelse försvinner. De som lidit av ångest, de vet om det. Å andra sidan är det väldigt tabu att vara nere och ledsen för vissa saker. Man bedöms över innebörden av själva sorgen eller deppen. Tex, någon är ledsen över att ha förlorat en mormor, då bedöms dennes sorg graden högre än någon som är ledsen över att flunkat en tenta eller liknande. Man kan inte gradera depp eller ledsamhet, alla har sin egna sanning och om jag eller du blir ledsen på riktigt över att inte fått drömjobbet, då måste vi få vara det. Bara det är sant, förstår ni? Man får inte missbruka och förenkla ångest och depp. Det är verkliga saker.
Idag vaknade och istället för att tänka att idag kommer vara som igår, kände jag verkligen efter och idag mår jag bra. Var just på en långis vid flaten och ikväll blir det events med Anna. Solen skiner och mitt hjärta med.

känslodagen arne.

Jag bara brakar samman. Svag. Det är väl inte så konstigt egentligen. Med allt. Men det är ju alltid något allt, om ni förstår. Känner mig bara som ett asplöv, otrygg och skör. Det är mycket nu är en vanlig mening i gemenemans liv. Det är lite mycket nu. Men det är ju det. Just den här tiden som är viktig för att minnas och tänka så går Rune och dör. Just den här tiden går Inga omkring och är levande död. Just den här tiden är det visst ingen som mår så speciellt bra. Just den här tiden behöver jag dig.
Här ligger jag i Annas säng och spiller salt på kudden. Äsch, men ibland säger det stopp bara. Alla familjer är fucked up på något sätt, det har jag lärt mig. Jag trodde att min inte var det, sen dog pappa och då blev allt annorlunda. Jag blundar nog mer än jag borde kanske. Idag är jag så himla låg. Och så fort något förändras eller blir på ett annat sätt fallerar tryggheten kring mig. Allt rubbas. Anders o jag har levt tight i flera månader på resan och nu är han i Norge, förändring! Inte är det väl konstigt att jag tycker det känns tomt? Eller är jag bara totalt överkänslig? Jag tror inte det. Man vill ju alltid ha sin närmsta när man inte mår okej. Eller? Ja ni ser, frågor avlöser frågor, för jag vet inte mycket nu. ?...?...?...?