Saker jag tänker på när jag ska somna
-Hur jag skulle klara mig på en öde ö, detta är den tanken som nästan alltid tar över från alla andra tankar, jag planerar regnskydd, klättrar i palmer, bygger hus och täljer spjut att fånga fisk med. Svårast är elden och att jag hela tiden måste checka efter djur. Sen har jag aldrig kommit så långt att jag hittat vatten heller, så jag är nog rätt körd på den fronten.
- Om jag tålde alla djur, vilket jobb jag skulle ha då som involverade de. Typ locka på olika djungeldjur och sånt.
- Inredning och det perfekta hemmet, jag möblerar, målar, hänger upp och spikar.
Vad tänker ni på?

Nu är vi i Matapalo på den sydvästra sidan, här är det djungligt. Det sitter papegojor i träden och hoppar spindlar på marken. Krabborna är röda med lila klor. Om några dagar skiljs vi åt och ÄNTLIGEN kommer Maren och gänget. Ja herregud vad skönt det ska bli med lite skratt och glada miner. Jag och Anders har hyrt ett hus på samma plats sista månaden, blir skönt och inte flänga omkring för mycket. Vi har inte råd heller, det här landet är svindyrt och budgeten är spräckt för länge sedan.

Igår när gänget styrde kosan mot att finna de bästa vågorna hoppade jag över det och tänkte att en dag i mitt eget sällskap skulle göra mig gott. Det är inte alltid lätt att resa med folk man inte kände sen innan. Man kan inte komma överens med alla. Jag hyrde då en cykel och gav mig av på lätta ben mot Manzanilla en och en halv mil bortanför stan. Bredvid mig svepte djungel förbi. Jag var fri. För så är det med cykling för mig, så fort mina fötter når en trampa blir jag lugn. Går att jämnföras med tåg eller båt fast på cykel bestämmer man vägen själv. Jag cyklade en timma lite drygt och kom sedan fram till en alldeles ljuvlig strand. Havet var skimrande blått, vid strandkanten guppade några färgglada båtar i takt med vågorna, solen lyste starkt och där satte jag mig alldeles själv, i Costa rica. Det var en märklig känsla som fyllde mig, en känsla av ensamhet samtidigt som känslan av oövervinnerlig styrka forsade i blodet. Jag satt och blickade ut över det klarblå vattnet, ensam. Tänkte på den vackra vägen jag cyklat, på havet och vågorna, på pappa, på Anders, på att jag var där jag var. Det var en fin stund. Okej, upp ur djupträsket. Sen träffade jag en kille vars cyklop och snorkel jag fick låna, så plumsa jag i och snorklade bland gröna fiskar en stund. Det var en bra dag igår. Den gav mig ny energi. Nu väntar jag bara på att Maren och gänget kommer. SOM jag längtar.

Dessa bilder var från när vi sneekade oss in på en chokladfarm och gick en vandring utan tillåtelse. Det var efter "inbrottet" av sengångarstället, vi kände väl oss lite wild and crazy kanske. Kolla krokodilfloden. Sen är det en fin Anders som hänger around och en fin fåtölj. Vi bor himla fint här vettni.

sengångardag

I morse när jag och Anders låg och gungade stillsamt i en hängmatta på vår enorma terass (skryt) så ser jag i blickfånget något som rör sig bland grenar och blad långt upp i ett stort träd som står i trädgården. Jag lägger ett vant öga (vill påstå att jag har det i mig att kunna se eller rättare sagt spotta djur) och fokuserar blicken på det beiga lilla luddet, jag lutar mig framåt, sakta, stilla, tyst tills jag är helt säker. "En sengångare, det är för fan en sengångare i trädet", nästan väser jag fram. Anders blir yberstressad (sjukt störigt att jag inte kunde göra ett u med två prickar över där) och vill upp fort som tusan ur mattan, men det går inte, det blir bökigt, vi nästan välter, Danne och Emma försöker lokalisera den medan jag och Anders gungar fram och tillbaka i mattan. I en minut blir hela gruppen stressad och kaos utbryter nästan. Efter slit och stök är vi båda uppe och ett lugn, stillhet och en tystnad sprider sig bland oss när vi ser den vackra, långsamma varelsen som bestämt sig för att bo i vår trädgård chilla rejält i en gren. Det blev som med kolibrisen, ett meditativt ögonblick för mig. Jag kände nåt. Visste ni att sengångare var lika stora som elefanter för sisådär 20 miljoner år sedan?

I eftermiddags åkte vi till ett rescuecenter för sengångare, de hade stängt men det hindrade inte mig för att "lirka" upp dörren in till deras boende så gick vi in. Jag blev mest ledsen för det var inte ens stort och den ena sengångaren sträckte sin hand mot de målade löven hela tiden för han trodde att de var på riktigt. Nu blir jag tårögd och bestämde mig snabbt för att absolut inte besöka det stället igen för en tur även fast det finns sengångsbebisar.

Sen åkte vi till en strand som vi hitta och efter det på en chokladfarm men de bilderna får ni en annan dag.

djurkort

Gillar inte fjärilar egentligen, tycker inte om de där mjölet de har på vingarna men fina på kort, de kan de få.

Hur söta är kolibris? Jag lyckades även om det var svårt fånga de små rackarna härom dagen i en park. Det lät brummande som humlor när de flög. Jag kände en samhörighet med de små liven. Ville klappa och hålla på men det får man inte göra med vilda djur. Jag är emot zoo och andra hemska ställen där djuren få leva inlåsta i ett fritzl-liknande boende till de dör av ledsamhet, men i morgon ska vi till något rescueställe för sengångare. Nu är det dags att utforska den karibiska wiben och kila ner på stan.

Ps, i mitt förra inlägg sa jag att det var 30 meter över marken, det var kanske 100! Fatta!

Ligger i sängen högt uppe i bergen. I Monteverde närmare bestämt. Förkylningen har tagit över det mesta av mitt ansikte och det känns som hela jag är uppsvullen. Men vad gör det? Här är det ingen stress till jobb eller andra måsten. Idag gjorde vi det coolaste. För mig i alla fall, jag är ingen kicksökare alls, i alla fall inte när det gäller höjder eller fall. Vi var och körde en canopy tour med 18 plattformar. Man åkte längs en stålvajer över regnskogen kanske 30 ibland 40 meter över marken. Jaiks. Efteråt sa de att det fanns en överraskning, tarzan swing och den var så sjukt läbbig. Anders och Danne rynkade knappt på näsan men jag stod och skaka och hymla mig innan det var dags. Man klättrade upp på en plattform och så pang bom så skulle man kasta sig ut i en gunga, fastspänd givetvis. Fa-an vad det sög i magen den millisekunden man inte kände kroppen. Just sekunden innan man skulle kasta sig ut.. Nä, alltså det är inget för mig det där. Det är liksom mer läskigt än roligt även om jag skrattade och skakade i säkert en kvart efteråt, hej adrenalinet. Efter det var vi i en hummingbird garden, tror jag dog lite så himla fina de är. Kan inte lägga upp kort med det här ultrakassa nätet men kanske i morgon när vi byter berg och djungel mot rasta och reggae.

Ligger och slappar idag. Gissa om jag blev lite smått chockad när ödlan som bor på vårt tak bestämde sig för att hänga på ballen en stund. Jag gick ut och fotade på den lite. Känner en connection till ödlor, delfiner och kolibris. Visst var den söt? Vi bor i en fyr. Stor som sjutton. Har jag redan skrivit det? Sängen är rund i alla fall och jag kan tänka mig att när det här öppnade för kanske 20 år sedan var det toppmodernt. Idag har vi inte ens gått upp ur sängen och klockan är 11, vi brukar ju vakna före sex,sju om mornarna. Om två dagar hämtar vi ut bilen som vi hyrt och rör oss mot Arenal och vulkanhäng. Där ska vi trekka i djungeln och åka canopylinor. Det är skönt här borta i ingenmansland, inga måsten eller räkningar. Inga klockor som ringer på morgonen. Det enda är väl att det har planerats lite väl mycket för min smak men är man fyra stycken så får man vika sig ibland. Gillar det här stället mycket. Playa Grande. När vi kom till Tamarindo trodde jag att jag skulle älska det, massa folk, sociala sammanhang, utekvällar och party men jag ville därifrån på studs. Att hänga här bland inget alls är faktiskt otroligt rogivande för en annars kanske stressad själ. När vi var ute och fiskade häromdagen fick jag dock sitta och bita mig i kinden av och till hela resan för att inte små salta tårar skulle rinna ner längs kinderna. Tänkte konstant på pappa och att han hade älskat det. Fiske.. Saknade att inte kunna prata med honom efter och berätta. Blev himla ledsen och ibland gick jag till fören och tittade extra noga på delfinerna för att inte totalt smälta samman av gråtet. Tur att man har solbrillor, där bakom kan ett par stycken tårar få plats utan att någon ser.

Igår var vi på fisketur. Vi betalade 550 dollar, vilket är väldigt mycket, men äsch tänkte vi, det är nu vi får en fet Marlin eller nåt annat stort. Vi var ute på djupt vatten, bokstavligt alltså och trålade. Det hände inget. Timmar gick och inget nappade. Tillslut var fisketuren över enligt min klocka och inte en enda fisk hade vi fått. Kaptenen var himla snäll och lät oss fiske lite "lättare" fisk närmre land. Där fick Anders nån slags tonfisk och Danne någon makrillsfisk. Jag fick också napp, det ska man veta, en stor jävel (vill jag tro) drog och drog och jag kämpade så jag blev röd i händerna. Efter en lång stund (kanske 5 minuter) så var det nära, fisken var inte långt borta och adrenalinet pumpade, jag skulle minsann ha den största fisken. Då släpper den. DEN SLÄPPER! Det blev ingen fisk för mig. Jag hade en, men den släppte. Kul tur. Man ska inte gråta för det, istället kan man gråta för att det simmade delfiner och lekte längs båten, havsskäldpaddor guppade lugnt ute i det stora blå. Det var fint.
Dannes fisk åt vi, den var underbart god.

Idag åker jag och Anders till Playa Grande för att bo på Hotel Las Tortugas, där finns det såna dära megastora Leatherbacks, dom är större än människor.

Hej! Följ med "hem" till oss och lite annat

Här bor vi, så himla fint!

Liten uteplats med hängmattor man kan ligga och götta sig i

någon växt

Vrålapa. Göllig.

Råheta Anders på stranden.

Ibland måste man bara posera. Modella om ni så vill. Hepp!

Det kom ingen våg. Vi kilade ner till stranden och kollade till och med. Kanske var det en liten förhöjning i vattnet men det kan lika gärna varit en synvilla. Kan i alla fall titulera mig som Tsunami Walker för vi gick i vattnet när den skulle dragit in. Pju tänkte vi som varit rädda och gick för lite middag. Inte skulle vi sluta vara rädda inte. En orm, lång jävel slingrade sig på marken framför oss. TUR att vi hade pannlampan. En skorpion (mitt läskigaste djur), en död orm, en orm som hade ömsat skinn, två stora spindlar. Allt det fick vi se på vägen till och från restaurangen. Vi är i ödemarken, det är svarta grusvägar som kringlar sig och ingenting är nära. Man måste ha pannlampor som värsta djungelfolket. Idag klev vi upp klockan 05 i gryningen för att pojkarna skulle få bästa surfen. För att ta sig till stranden måste man gå över en liten flod som ser ut som ett riktigt krokodilnäste. Vi vet inte om det finns krokosar där men jag hoppas för bövelen inte det. Innan det är det ett mangroveträsk man kan ta sig igenom, där tänker jag att boaormarna ligger och lurar. Nu är klockan tio på förmiddagen och vi ska äta lite lunch, herregud man har ju varit uppe Martina-tid idag.
Igår drack jag tre glad vin och blev rätt på pickalurven. Jag var den enda också. Alla var trötta så jag hade fnissfest för mig själv.
I morgon åker vi vidare till Tamarindo där vi ska åka på fiskeutflykt. Vi snackar big ass fiskar. Marlin, Rooster och Dorado. Det är svindyrt och ska bli svinkul. Sen splittar vi oss ett tag, Danne och Emma drar uppåt för att kitesurfa och jag och Anders hittar nåt annat vi kan göra. Så möts vi efter ett par dagar när det är dags för Arenal och vulkantittning. Där ska vi även göra Canopy-turen. Efter det blir det vidare ner till den karibiska sidan för lite rastaliv och färgglada hus. Sen blir det djungelliv för hela slanten. Ner på den sydvästra sidan finns både pumor och jaguarer, ormar och andra äckelpäckeldjur ska vi inte tala om. Där nere är det rekommenderat att vara försiktig. Hua.
Puss så länge, kanske lägger upp lite bilder på våra grannar vrålaporna senare.

Här är lite bilder. Men nu känns det inte som det viktigaste. Vi sitter och kollar live på tsunamin som träffar Hawaii just nu. Costa Rica är varnat och beräknas träffas om det nu blir så om ca 9 timmar. Jag är rädd och tycker det är jätteobehagligt även om det inte är något farligt. vi ska åka härifrån och uppåt om ett par timmar.