Triumfkortet. Ja den ger faktiskt figuren några pluspoäng och tanken på att den suttit på en annan kropp gör mig pirrig. Nåt amerikanskt märke. Jag tänker att den haft liv på Manhattan. Många härliga kvällar med drinkar och kyssar. Skyhöga klackar bredvid skyskrapor.

Kvinnor!

Hej magiska eken

Hej, jag håller på att fnula lite på en saga. Den blir aldrig klar. Och jag har ingen inspiration.

Det var en gång en rabatt med blommor i. Rosor, liljor och gerberas i alla färger man kan tänka sig. Ovanför rabatten växte en stor ek. Eken hade funnits där längre än någonsin och evigheten som inte finns. I toppen på eken svajade grenar och löv och sjöng tillsammans fina sånger när blåsten växte sig stark. Ekorrar och fåglar älskade att sitta på grenarna och lyssna hur eken sjöng. Till höger om rabatten och eken låg ett litet lekhus där flickan som bodde i det stora riktiga huset brukade leka. Hon hade mängder av dockor gjorda i fint porslin och vaggor att gunga dem till sömns i. Lekhuset var rött med vita knutar, som det stora huset. Inuti hängde gardiner i ljust blå som följde vindens rörelser med perfektion. På det lilla, lilla bordet låg en glasskål med karameller i, dessa hade hon fått av mormor Sol. Ja, hon hette Sol och flickan tycke det var det finaste namn hon hört. Sol, sol, kom fram Sol brukade hon nynna när molntäcket bäddade in den lilla staden i ett mörker.

Flickan som hette Manda var fräknig och hade spikrakt tunt rött hår. Ögonen var blåa som ett hav i ett annat land och hon var alltid klädd i vita klänningar då årstiden eller vädret tillät. Manda var en fantasifull flicka som drömde om talande enhörningar och valar som ville skjutsa henne genom ett blått hav. Hon lekte sällan med dockorna utan låg med ryggen mot det daggfuktiga gräset tidiga mornar med en kanna hallonsaft bredvid sig och drömde om drömmar hon ville få sanna. Daggen gav hennes små armar gåshud av det blöta som trängde igenom tyget på den vita klänningen. Hon låg stilla, väntade på solens varma strålar som skulle göra henne torr. När den sen tittade fram kisade hon och kinderna blossades varma. Hon drömde att trädet skulle öppna sina magiska dörrar och släppa in henne i dens värld. Hon visste att den fanns. På riktigt. Där inne var allt fint och glansigt med skira tunna papper som vajade. Marken var mjuk som sockervadd och formades efter ens steg. Man kunde bygga berg och gräva gropar utan kraft. Längs väggarna fanns de kristaller som bildade speglar. De visade bubblor av de rundaste former. Man fick dricka ur vattenfallet och äta av bären, alla ens favoritbär såsom hallon och blåbär fanns i stora klasar för en att plocka. Det fanns en mjölkbrunn med den godaste mjölken i världen och om man slöt ögonen och önskade kunde den bli till choklad. Allt man önskade blev sant inne i trädet. Det var ett sagoland innanför ett riktigt land. Manda ville bara komma på hur hon skulle få det att öppna sig. Hon visste också att man inte fick går för långt för då blev det farligt. Där längst in i trädet fanns något som var farligt. Små, små varelser som stacks med pilar om de blev störda. De stördes av oljud och steg från små flickor som klev på sockervaddsgolv. Mormor Sol hade flera gånger berättat farliga historier om folk som hade retat upp dem och aldrig återvänt. Manda hade frågat hur och varför men aldrig fått ett bra svar då mormor alltid kommit på något annat att prata om.

En dag när sommarens sol var på väg att ta slut och behövde vila ett par månader låg Manda i gräset och sjöng försiktigt på en sång om en pojke som gav henne kolsyra i magen. Småfåglar kvittrade fint från träden och långt uppe i luften flög gässen söderut. Himlens blåa färg växlades fram och tillbaka i pasteller i rött och gult. Pojken och Manda gick i samma skola och när hon tänkte på honom så blev kroppen varm och skör. Hon blev ledsen och glad på samma gång i ett sammanflöde hon inte känt förut. Han la sin hand på hennes styre när hon med sin ljusgula cykel rushade ner för backen vid Lisens café efter skolan. Hans ryggsäck var trasig och skogsgrön. Manda älskade den, hon tänkte att den haft ett liv på någon annans rygg innan. Hon såg ryggsäcken färdas över Europa tillsammans med en annan pojke på ett tåg. Han åt limpmackor med ost på. Drack mjölk och ritade pang-pang gevär på ett rutat pappet. Solens strålar bländade hans bruna stora ögon genom fönstret och han nös. Manda log för sig själv när hon sedan såg honom kliva av på en stor perrong med en klocka större an avgångsskyltarna. Den tickade högt. På marken låg kastade slitna biljetter från resor runt om världen. Pojkens mamma mötte honom på perrongen med en prickig klänning som slutade nedanför knäna. Hon kramade honom och kysste hans panna mjukt. Under tyget på mammans klänning växte något,ett syskon, det visste han inte om. Ännu. Manda skulle bli så glad för ett syskon. Hon hade tjatat på mamma och pappa länge. Mamma hade sagt kanske men att det skulle bli svårt för pappa jobbar så mycket. Mandas pappa är advokat. Manda vet inte riktigt vad det betyder mer än att han skyddar dem som farit illa för någon annan. Pappan brukar komma hem när Manda redan har somnat. Ibland vaknar hon och öppnar ena ögat och lyssnar med spända öron efter det bekanta ljudet av bestick som slår mot en tallrik. Mamman jobbar inte alls. Jo, ibland hjälper hon till på Lisens med att baka. Mamman bakar de bästa bullarna i stan. Mamman brukar alltid ha ett förkläde med gråa rutor på sig och lukta gott. Manda fick inte använda den fina tvålen som mamman tvättade sig med. Den var för dyr, men ibland smög hon sig in på toaletten och tvättade händerna ändå med dyra tvålen.

Pojken i skolan hette Oliver och hade mörkt hår som stod åt alla håll. I klassen brukade barnen kalla honom för lusunge men Manda förstod aldrig varför. För henne var Olivers hår som en katts tufsiga svans. Hon ville röra det med fingrarna. Hon ville snurra en lock mellan händerna och lukta på håret. Oliver var tyst och lekte aldrig med någon förutom när han rejsade ikapp henne i backen. En gång frågade Manda om han ville komma och dricka saft och leka med henne i trädgården men Oliver svarade inte. Manda blev ledsen när hon tänkte på den dagen. Hon hade känt sig dum efteråt.

Plötsligt rasslade det till bakom henne och hon reste sig snabbt upp och tittade mot rabatten. Inget där. Hon kunde svurit på sin pappas stora lagbok att hon hörde något röra sig och nu var det alldeles stilla bland bladen. När hon var mer liten än så liten som hon var nu hade hennes mamma kallat henne för din alldeles egna lilla tokstolla. Hon tyckte att Mandas fantasier och fascination för blommor och blad var så intensiv att den blev knäpp. Hon tyckte inte om att Manda klättrade längst upp i den stora eken för att höra den sjunga när ekar inte sjunger, hon gillade inte att Manda pratade med löven och grät de föll till marken. Manda förstod inte hur mamman inte kunde höra deras röster och speciellt deras kvävda skrik då ett löv föll handlöst ner mot den hårda marken. Hon blev alltid lika ledsen när de andra löven på trädet sörjde i kåda som klistrades fast på stammen. Manda kunde sitta länge och låta tårarna skölja hennes kinder rena. Hon var rädd för efterheten. Efter livet. Hon var en klok flicka.

han står i fönstret med sin rygg

Jag vaknade i lakan dränkta av sorg. Du hade gått till jobbet och lämnat mjölken framme. Då blev jag ledsen. Jag grät mina ögon röda och min hud torr. Hur kan du alltid glömma mjölken framme viskade jag i en pustade suckning. Det kluckade i hon när den rann ner i avloppet. Jag stod så en stund.
Väntade på att livet skulle börja eller sluta eller att solen skulle visa sina strålar så jag blev lite solbränd på min vita hy. Vände blicken ner på mina orakade ben och tånaglar som inte fått omvårdnad på länge.
Tänkte att jag borde. Tänker ofta att jag borde.

Jag borde sminka mig mer, klä mig bättre. Jag borde laga mer mat och kanske köpa ett gott vin. Jag kanske borde ha sex med dig ibland då vi ändå är gifta. Jag borde kanske börja använda string.

Jag ser dina blickar ibland på grannens dotter. Mig gör det inget. Men du tittar. Ditt äckel. Hon är inte mer än 18. Du smeker henne med blicken och röntgar hennes unga kropp med dina ögon.
Jag dricker mitt kaffe och äter en ostmacka framför TV’n. Datorns svarta skärm har tittat på mig länge nu. Du hade skrivit en lapp och lagt på kudden innan du gick till jobbet i morse. "Idag ska du se att du hittar nåt jobb". Gulligt. Bara det att jag inte söker jobb. Jag har inte haft tid.Inte ork. Det borde du väl fatta och inte pressa mig så himla hårt.

Jag luktar svett. Måste duscha innan jag gör något annat. Sitter tre timmar till i soffan, röker, dricker mer kaffe, kollar på TV. Man kan vinna pengar och jag ringer in. Får lämna mitt nummer och hjärtat börjar slå. Idag kanske jag tar hem det.

Sen går det åtta månader och fyra dagar. Du vill göra slut med mig. Jag sitter med axlarna uppdragna i den mest erkända försvarsposition som finns. Gråter i en fleecefilt och tittar på bokhyllan bakom dig. Du har bestämt dig säger du. Jag är inte den jag en gång var. Då blir jag arg, slänger tv-kontrollen i golvet och börjar gråta. Säger att du är ett jävla äckel som tittar på andra och säkert knullar med grannens dotter. Jävla äckel. Jag är glad att det är slut. Jag skiter i dig. Jag ska fan ha allt, lägenheten, bilen, barnen. Din mammas jävla sommarstuga kan få, så kan du ligga där och knulla småtjejer. Du gråter ljudlöst. Jag skrattar åt dig. Du blir arg och jag gråter i skrattet. Jag gör yviga gester med armarna och försöker se oberörd ut. Sen ber jag dig att stanna. Säger att jag ska banta och börja ta hand om mig själv. Ljuger om ett jobb jag tror jag kommer få. Fleecefilten är snorig. Du reser dig upp och ställer dig i fönstret. Jag ser ditt vackra bruna hår slingra sig bakom öronen, din markerade rygg som glänser genom skjorttyget. Du står där med din rygg. Minns hur dina händer brukade omfamna mig, hur dina läppar smakade. Jag älskar dig alltid, snyftar jag fram. Du lämnar din familj. Dina barn och din fru. Du gråter högt nu. Säger att du är ledsen, lika ledsen som jag. Att du ska gå nu men komma tillbaka i slutet på veckan och hämta mer saker. Du pratar lugnt och säger att tiden läker alla sår, att vi inte ska börja med allt praktiskt ännu. Jag blir en sten. Oförmögen att röra mig sitter jag i en timma och tittar efter dig i dörren. Gråter utan att blinka, andas utan mitt syre, du.

Slungas tillbaka i tiden. Till repantiden på gamla jobbet. Då i början. Martina bodde hos mig och vi var ute ons, tors, fre, lör varenda vecka. Drällde in apraka om kvällarna och sov en timma innan jobbet. Fattar inte hur jag pallade. Men i alla fall, som jag känner mig nu, kände jag mig då. Bakis och trött men ändå peppad på att gå ut mer. Det är solen. Den gör sånt med en. Ni vet ju. Måste passa på är mitt motto jag lever efter nu. Snart ska jag bo i dyra landet och där håller man inte på att gå ut stup i kvarten och hänger på barer. Ikväll kan det bli en liten utgång för Cajjan och Richan åker faktiskt hem i morgon. Då måste man. Caisa och jag hade kärleksprat med varann igår. Att vi inte vill bo i olika länder, att vi är bästisar och sånt. Sen blev Caisa asfull. Det var kul. Ha ha-roligt. På fredag är det middag hos Rangmar. På lördag måste jag flyttstäda. Sen ska jag på nån finfest. Eller fin och fin men det är en fest. Måste bli klar med lyan också. På söndag ska det lämnas nycklar och sånt. Vår-Frida har talat och jag faceade just med Robin och vi blev lite störta över at vi inte kommer sitta på snaps i år och kolla folk och dricka lite för dyr öl. Längtar efter Anders. Och sånt.

Det är mindre än en vecka till jag lämnar min lägenhet. Jag suger ur allt jag kan. Pillar på väggar jag ännu inte rört. Öppnar skåpen lite fler gånger. Dröjer mig kvar i min alldeles fantastiskt sköna säng. Ja, den är sänt från himlen. Packar ihop saker. Ja ni vet. Försöker lämna min energi kvar här. I väggarna ska den sitta, enda till jag kommer hem igen. Hem. Mm. Puss o kram

Klassfest

Igår hade vi baklängesfest. Vi tänkte baklänges i tiden och gjorde en klassfest. Alla fick en varsin "klassens". Typ tönt och annat. Rekvisita fick dom sätta på sig. Vi hade popcorn och klubbor som alla tjejer gick omkring och sög på. Vi hade danstävling som spårade ur när både Jojo och Jari började ta av sig kläderna för att vinna. Censur på de bilderna. Det dansades tryckardans. Åh! Mys på hög nivå. En hel öl spilldes över min dator så när jag vände den upp och ner rann det ut. Att den lever. Peppar. Klassfesten innehöll allt. Intriger, fyllebråk, hångel. Klotterplank hade vi på toan. Där stod det fina saker om mig och Anna i morse. Snuskiga saker. Kändes lite högstadiet. Jag och Anna har suttit ute i solen i bara t-shirt och dykt djupt ner i killträsket. Härligt. Vi gör alltid det. Som tonåringar. Pratar om killar. Nu har hon gått och det blir så där hiskeligt tomt.

blå himmel, måsar och söderbysjön

Lilla är det bästa stället jag vet i Stockholm. Igår var det så mycket folk där så alla rummen var fulla. Anna gjorde bort sig lite. Vi hade seriöst snusksnack och just i en sänkning i en låt skriker Anna - Jag vill bara ligga! Då vänder sig killen bakom sig om och börjar garva. Sen frågade han om han fick joina. Lite senare i snuskpratet gör jag och Anna ett okontrollerat AAAH! när vi pratar om nåt. Då vänder sig samma kille om och vi känner att det är dags att lätta. Sjukt kul var det. Hockey! Synd bara att Frugan och Eddan inte var med, ett riktigt hockeymoment. Eddan kommer i morgon. Jag är så peppad. Jag vill ut idag igen och i morgon kommer bli grymt. Vi har twistat temat lite så nu kommer det bli himla mysigt.
Inte okej att dra en cheese på vägen hem. Kräk på den. Förresten, var ute tidigt idag och sprang, har gått dåligt hela veckan och jag känner mig inte i form.

lund och messing

Nu tar jag och den här heta tjejen och gör stan. Här kan man ju inte sitta och häcka. Till och med de lårhöga malmskillnadsgatan-skorna åker på.