För lite mer än ett år sen på väg genom ett snötäckt Sverige med X2000 som min bästa vän.På natten besökte jag pappa i drömmen och jag mindes hans lena hud på överarmen. Hans små hår som klädde den. Hur jag med fina mjuka smekningar rörde min hands framsida fram och tillbaka när han låg i sängen. Hur hans arm blev smalare och huden mera lös och hängig. Jag skrek och grät i drömmen. Häftiga andetag och hjärtat i halsgropen. I drömmen mindes jag hans lena hår som man inte fick röra. Jag mindes hans öronsnibbar ännu en gång. Mjuka långa, lena. Jag mindes hans figur i helhet, hur han alltid stånkade sig upp för ryggen gjorde lite ont. Jag mindes så tydligt hans mjukisbyxor som hänge med precision över kökssoffan. I drömmen såg jag hans små högar av mynt på hyllan i hallen. Jag mindes hur han satt i fåtöljen med ena benet vikt över de andra. Hur han kollade på sport och lyssnade på Zakrisson. Jag mindes, jag såg, jag älskade och jag fick uppleva honom igen. I min dröm.
I min dröm finns han lika tydlig och levande som pappa. Han finns och han existerar i min dröm. I min dröm lever min pappa vid min sida och jag kan komma till honom när jag behöver hjälp att spika upp nåt eller när jag vill prata som döttrar gör med sina pappor. I min dröm dog aldrig pappa. Han överlevde och blev min hjälte. Han var stark och klarade sjukdomen. Han kramar mig, sin skatt, sin lillknodd, kan kramar sitt lilla hjärta igen. I min dröm är min pappa med.
Verkligheten är på riktigt och drömmen bara en önskan. I min verklighet, den jag kallar overklighet lever inte min pappa bland alla andra pappor. I min verklighet dog han i en säng. I min verklighet saknar vi honom varje dag. I min verklighet har jag ingen pappa längre som kan krama bara sådär som pappor kan. I min verklighet har jag den finaste mamman, hon som alltid älskar mig och kramar mig så fort jag piper. Min mamma existerar och finns vid min sida. Min mamma och jag är kvar. Tankarna spinner vidare ibland till ett par år framåt. Dom svajar fjäderlätt och snuddar vid bröllopsdagen, den stora dagen då man ska ha sin far vid sin sida. Ibland dyker scenarion upp, som att man sitter tillsammans med sin framtida make eller sambo och han inte kommer ha känt min pappa. Att det inte kommer vara en person som kan känna hela mig. Om man inte känt pappa lite iaf har man inte känt mig. Men så är det inte ändå. Inte helt och hållet. Jag är ju jag nu, den där nya jag som jag inte var då fast ändå är nu.
- Idag, just nu denna tisdag skickar jag alla mina krafter till Frugan och hennes mormor som fick sina vingar i eftermiddags. Styrka min älskade Emelie. Du är underbar.
